Skrönsakslandets blogg

Skrönsakslandets blogg

Om bloggen

I bloggen skriver jag tankar och reflexioner om politik, kultur och samhällsdebatt med grundinställningen "konservativ liberalism". Jag välkomnar kommentarer som stimulerar till reaktioner och debatt och ser gärna att Skrönsakslandets vänner bjuder in nya vänner.

Trump

PolitikPosted by Geson 09 Nov, 2016 22:04

En blogg värd namnet måste naturligtvis kommentera utfallet av det amerikanska presidentvalet. Jo, jag ser mörkt på framtiden med Trump som USA:s president. Jag hade också sett mörkt på framtiden med Clinton som USA:s president. Och samma sak med Sanders.

”President-elect” Trumps direktsända segertal visade en annan person än presidentkandidaten Trump. Mjukare, utan aggressivitet och konfrontation, med maningar till nationell enighet. Egentligen redovisade han bara en enda sakpolitisk avsikt, nämligen att stimulera ekonomin med omfattande infrastrukturinvesteringar. Alltså i princip samma ekonomiska politik som Roosevelt i USA och Hitler i Tyskland under 30-talet tillämpade som svar på folkligt missnöje. Utan paralleller i övrigt.

Kommer valresultatet att få några konsekvenser i vårt land? Om det är som jag tror, att utgången av presidentvalet i USA och Brexitomröstningen i Storbritannien är uttryck för samma underliggande tendens, så kommer nog svallvågorna också nå våra kuster.

Många menar att det i grunden handlar om ett uppror mot etablissemanget, en misstro gentemot eliterna. Och somliga talar om en konflikt mellan etablissemanget och folket, där det som nu händer i olika länder är ett uttryck för att folket vill ta tillbaka makten.

Jag tror att det är ett alltför förenklat synsätt. Länder styrs alltid av eliter, och så har det alltid varit. Men i demokratier kan folket välja bort regeringar när man inte är nöjd. Det finns olika grunder för att tillhöra en elit: börd och familj, rikedom, utbildning, professionalitet. Men de eliter som misstron i dag främst riktar sig mot är mediaeliten och den politiska eliten. Mediaeliten utgörs av dem som har makten över spridningen av information och åsikter i massmedia, dvs. främst TV, radio och rikstäckande papperstidningar. Den politiska eliten utgörs av dem som har makt att bestämma användningen av de medel som staten (inkl. kommunerna) tar in genom beskattning och över de regler i form av lagar och förordningar som gäller i landet.

De som saknar makt över den mediala informationen och makt över de politiska besluten utgör den helt övervägande delen av ett lands befolkning. Och det är inte sant att de utgör ett enat folk i opposition mot etablissemanget. Många har förtroende för eliternas sätt att förvalta sitt pund. Medan andra misstror eliterna. Det som nu händer i många länder är att den andel av befolkningen som misstror politikens och medias etablissemang ökar. I USA och Storbritannien har de som saknar förtroende gått från minoritet till majoritet. Samma tendens har lett till stora framgångar för ”systemkritiska” partier ibland annat Ungern, Polen, Nederländerna och Frankrike. Det finns inga starka skäl att anta att Sverige skulle vara immunt mot en liknande utveckling.

Men ännu finns tid i vårt land att dra lärdom av utvecklingen i USA. Det USA som representeras av Clinton, den elit som har makten över informationen och politiken, det etablissemang som förknippas med Washington och Wall Street, har uppenbarligen kännetecknats av svår tondövhet, av en oförmåga att uppfatta den oro och frustration som finns hos en mycket stor del av landets befolkning. I vårt land finns fortfarande möjlighet för det politiska och mediala etablissemanget att utveckla en lyhördhet för den oro allt fler upplever.



  • Comments(3)//blogg.skronsakslandet.se/#post77

Ett svårt val

PolitikPosted by Geson 21 Oct, 2016 00:00

Riksdagsvalet om två år kan bli ett lätt val för dem som känner förtroende för att vårt land inte har några stora allvarliga problem och att de mindre allvarliga problem som finns kommer att kunna hanteras av antingen Socialdemokraterna eller Allianspartierna. För dem som inte känner ett sådant förtroende kan det däremot bli ett mycket svårt val.

Själv hör jag till dem som oroar sig för hur Sverige utvecklas på en rad politikområden. De områden som jag särskilt upplever som problemfyllda är följande.

– Att det under kort tid har kommit flera hundratusen människor från Mellanöstern och Afrika till vårt land, varav många inte är berättigade till asyl och många inte matchar kraven på den svenska arbetsmarknaden. Situationen kan förutses leda till särskilda påfrestningar på bostadsmarknaden, på transfereringssystemen, på olika former av samhällsservice och när det gäller hanteringen av personer som inte har rätt att stanna i vårt land.

– Att polisen och rättsväsendet inte förmår hävda statens makt i s.k. no-go-zoner och andra områden som domineras av kriminella eller fundamentalistiska strukturer. Att polisen och rättsväsendet har svag förmåga att utreda och beivra s.k. mängdbrott. Situationen försvåras ytterligare av problem i samband med omorganisationen av polisväsendet.

– Att försvaret saknar förmåga att avskräcka främmande makt från hot mot vårt territorium.

– Att skolans verksamhet resulterar i fortsatt sjunkande kunskapsnivåer, vilket förmodligen också negativt påverkar universitet och högskolor.

– Att allt större grupper hamnar i permanent utanförskap i förhållande till arbetsmarknaden.

– Att sjukvården brister när det gäller kapaciteten, särskilt i fråga om tillgången till specialistvård.

– Att olika s.k. postmoderna teorier har kommit att dominera opinionsbildningen, särskilt inom politiken, inom kultursektorn och på mediaområdet, vilket bl.a. har lett till en ensidighet i nyhetsförmedlingen och att kritiska synpunkter har undertryckts.

Den som vill stödja det parti som kraftfullt och effektivt förmår undanröja alla de här problemen har det inte helt lätt att göra rätt val. När gäller de problem som följer av den stora tillströmningen av invandrare måste V, MP och C väljas bort eftersom de förordar att gränserna öppnas igen. I det avseendet förefaller S, M, KD och L ha insett att det inte går att upprepa det som hände 2015, även om man uttrycker sig med varierande grad av försiktighet. SD gläder sig åt att, som man säger, ha haft rätt hela tiden.

Men även om man håller gränserna mer eller mindre stängda i fortsättningen finns fortfarande de nyanlända kvar i landet. Hittills har varken regering eller opposition presenterat några åtgärder som står i rimlig proportion till problemens omfattning. Det har handlat om arbetsmarknadspolitiska åtgärder som i bästa fall antas leda till några tusen jobb, inte till att hundratusentals personer ska försörja sig genom osubventionerat arbete. Samma sak på bostadsområdet, en vanskött bostadspolitik har lett till att det redan tidigare rådde bostadsbrist och köer i många delar av Sverige. Men problemet med bostad till nyanlända läggs över på kommunerna som nu förklarar att uppgiften inte går att lösa.

När det gäller polisen, skolan, försvaret och sjukvården finns förslag om ”satsningar”, men de belopp som det handlar om ger inget hopp om några nämnvärda effekter på de problem som råder. Därtill kommer att problemen i flera fall inte är av ekonomisk natur.

De postmoderna teorierna förefaller ha sitt starkaste stöd hos V och MP (och FI, som inte sitter i Riksdagen). Flertalet övriga partier har dock villigt accepterat dogmer om multikultur, könsmaktsordning, identitetspolitik m.m. Den som oroas över de sekundära effekterna av dessa teorier på olika politikområden, och inte minst på mångfalden i opinionsbildningen, finner inte stöd hos något av riksdagspartierna.

De problem som följer av den under en tid obegränsade invandringen har fått många att spå stora framgångar för Sverigedemokraterna i nästa val, kanske större än vad som framgår av opinionssiffrorna. Å andra sidan är partiets politik på andra områden utpräglat traditionell och socialkonservativ, med en ökad utbyggnad av välfärdssektorn. Den inriktningen har knappast ett så brett stöd bland befolkningen att partiet skulle nå nuvarande opinionssiffror utan invandringsfrågan.

Så frågan kvarstår: vad finns att välja på om två år? Kanske ett nytt parti skulle kunna fånga upp oron för utvecklingen på en rad problemområden bättre än de nuvarande? Historien har ju visat att det faktiskt går att lansera nya partier i vårt land. Några har haft en tid av framgång och sedan försvunnit igen (Ny Demokrati och Feministiskt Initiativ). Andra är fortfarande, med viss svårighet, kvar på banan (Kristdemokraterna). Och två nya partier har lyckats etablera sig som fortsatt framgångsrika riksdagspartier (Miljöpartiet och Sverigedemokraterna). Så det vore inte otänkbart att ett nytt parti skulle kunna bli framgångsrikt.

Själv har jag blivit intresserad av ett parti under bildande som heter Medborgerlig Samling (tidigare Borgerlig Framtid). Efter vissa interna konvulsioner, som bl.a. ledde till namnbyte, leds partiet nu av Ilan Sadé och har påbörjat medlemsrekrytering och registrering av partibeteckning. Partiets politiska profil passar mig bättre än något annat nuvarande alternativ, och den som är intresserad kan få mer information här (https://ilansade.com) och här (www.medborgerligsamling.se).



  • Comments(3)//blogg.skronsakslandet.se/#post76

Historielöshet

PolitikPosted by Geson 10 Oct, 2016 12:53

Den svenska samhällsdebatten anklagas ibland för historielöshet. Det kan synas som om den politiska debatten inte lider av samma åkomma. Tv-debatter mellan partiledarna och andra ledande företrädare för riksdagspartierna ger tvärtom intryck av att mer handla om motståndarnas försummelser och felsteg under den föregående mandatperioden än om vad man vill åstadkomma – och inte minst hur – under den kommande. Ibland går den historiebaserade argumentationen än längre tillbaka. I Agenda den 9 oktober anklagade statsministern Sverigedemokraterna för att vara ett nazistiskt parti. Det var en felsägning, han hade velat säga rasistiskt parti med nazistiska rötter. Poängen var ändå att partiets nuvarande politiska linje hade underordnad betydelse i förhållande till den historiska belastningen.

Men Sverigedemokraterna är inte ensamma om att smutsas av historien. Backar man en smula går varken Socialdemokraterna eller tidigare Högerpartiet, Folkpartiet och Bondeförbundet fria. I historiens skräpkammare finns antisemitism, Blut-und-Boden-romantik, idéer om den rena svenska folkrasens bevarande och mycket annat som de nuvarande riksdagspartierna av naturliga skäl inte vill kännas vid.

Seriös historisk analys är en Gudi behaglig verksamhet, eftersom den bland annat kan lära oss ett och annat om hur politiska idéer förhåller sig till varandra och hur det som i förstone framstår som god vilja kan utmynna i barbari. Vägen till helvetet är som bekant kantad av goda föresatser. Men det som vi möter i dagens politiska debatt är inte någon seriös historisk analys. Det handlar om skuldbeläggning av motståndare, som ersättning för argumentation i sakfrågan och tydlig redovisning av de egna alternativen till motståndarnas politik.

Skuldbeläggning, ”brännmärkning” och konkret repression riktad mot åsiktsmotståndare är en sjuka i samhällsdebatten som har fått en förfärande utbredning under senare tid. Det är ett uttryck för en anti-intellektualism som förenar de högljudda både till vänster och till höger.

Sverige behöver mer än någonsin en seriös, analyserande samhällsdebatt som motvikt mot de skuldbeläggande invektiv och känsloladdade ”berättelser” som dominerar i televisionen och dagspressen. Den motvikten hittar jag inte i den politiska opinionsbildningen. Däremot i alternativa media som Ledarsidorna, Kvartal, Det goda samhället och i viss mån Broen samt på SvD:s, GP:s och Folkbladet Östergötlands ledaravdelningar. Men de som står för den seriösa analysen går inte att rösta på om två år.



  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post74

En ny dimension

PolitikPosted by Geson 10 Oct, 2016 01:08

Den politiska höger-/vänsterskalans relevans har ifrågasatts med jämna mellanrum. En politisk tendens som i dag gör sig gällande i allt högre grad är aggression mot människor, inte för vad de GÖR, utan för vad de ÄR. Och med ÄR menar man tillhörighet till en kategori, en grupp, som personen i fråga inte har valt själv att tillhöra utan placeras i utifrån. Och det märkliga är att denna mycket obehagliga tendens är stark såväl till höger som till vänster, om än med olika etiketter. Att den alltså skär tvärs igenom höger-/vänsterdimensionen.

I utkanten av den högra planhalvan har det nog alltid funnits olika former av xenofobi. Etiketterna varierar: rasism, islamofobi, antisemitism och annat. Med rasism menades ursprungligen uppfattningen att människan biologiskt kan delas in i genetiskt homogena men sinsemellan distinkt åtskilda raser, som var och en kännetecknades av såväl fysiska som psykiska egenskaper. Till rasismen hörde också en rangordning raserna emellan som innebar att vissa var överordnade, andra underordnade.

Ordet rasism, använt som invektiv mot meningsmotståndare, har numera fått en mycket vidare innebörd. De som ger uttryck för schablonmässiga uppfattningar om människor med viss religion, med visst geografiskt ursprung eller med viss kulturell tillhörighet anklagas också för att vara rasister. Det har fått till följd att somliga som kritiserar obegränsad invandring till Sverige, i en känsla av uppgivenhet, har börjat beteckna sig själva som rasister ”eftersom det ändå är vad man får heta”.

Trots degenereringen av ordet rasist förekommer det på nätet också uttryck för klassisk rasism. Många hävdar att rasbegreppet, baserat på genetiska skillnader och likheter, är relevant när det exempelvis gäller att förutsäga individers intellektuella egenskaper. Tillhörighet till en kategori ses som viktigare än individens individuella egenskaper eller prestationer.

På liknande sätt förekommer på den högra kanten av det politiska fältet att grupptillhörigheten ses som helt avgörande när det gäller religiös tillhörighet. I praktiken handlar det främst om inställningen till muslimer: om de ska bedömas efter sina handlingar eller om varje muslim är en potentiell och oförbätterlig utövare av hedersvåld och jihadism. Det är svårt att avgöra hur stark och utbredd den opinionen är, i varje fall är den väl företrädd i kommentarsfälten på alternativa media.

Även inom den del av den politiska opinionen som traditionellt brukar identifieras som vänster förekommer uppfattningar som uttrycker aggression mot människor på grund av deras förmenta grupptillhörigheter. Där handlar det om en flora av postmodernistiska teorier som ursprungligen utvecklades vid amerikanska elituniversitet. Identitetspolitik, postkolonialism, multikultur och intersektionalitet är några exempel på termer inom det som ursprungligen utgjorde sociologiska teorier för analys, men som efter hand har fått en mer normativ prägel.

När de postmoderna teorierna anammades i vårt land förvandlades de till handlingsprogram av politiker, förvaltningschefer och mediaprofiler, I flertalet fall torde de som förklarade sig vara anhängare till de nya dogmerna inte ha studerat de bakomliggande teorierna på något mer djupgående sätt än jag själv gjort. Det vill säga inte alls. Däremot förvandlades de till en trosuppfattning som genomdrevs med hot, ”brännmärkning”, uteslutning och till och med avsked av anställda som inte bekände sig till ”den rätta läran”. Genomslaget bland de traditionella riksdagspartierna blev mycket starkt, med främst vänsterpartiet och miljöpartiet som primus motor och de flesta övriga som villiga proselyter.

Problemet med de postmoderna teorierna är att också de utgör en form av rasism. Människor favoriseras eller angrips inte för vad de GÖR utan för vad de ÄR, i betydelsen att tillhöra en viss kategori eller grupp. Ett extremt exempel nyligen gällde personer som vägrades delta i en offentlig debatt på grund av sin vita hudfärg. I andra fall bedöms personer utifrån kön, etnicitet eller religionstillhörighet och individens faktiska handlingar eller åsikter ses som av underordnad betydelse.

Problemet för den som vill kritisera den ökande tendensen till kategoritänkande, på bekostnad av respekt för individen, är att vänster-/högerdimensionen placerar måltavlan i diametralt motsatta riktningar, trots att det i grunden handlar om samma sak. Kritiserar jag multikulturalism placeras jag i extremhögerburen, angriper jag hets mot muslimer avfärdas jag som vänster.

Samhällsdebatten tycks likna en falukorv som böjt sig så att de båda ändarna möts. Men hur formulerar man en position som står i samtidig opposition mot multikultur och islamofobi? Den humanistiska och upplysta fokuseringen på individen, i motsats till olika slag av kollektivism, förfaller ha tappat bort sig i dagens förvirrade samhällsklimat. Var finns de som kan lyfta fram den med en ny berättelse som förmår engagera?



  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post73

Folkmakt

PolitikPosted by Geson 22 Sep, 2016 08:57

Det finns två låneord i svenska språket som i grunden betyder samma sak: demokrati och populism. Det ena är så heligt att den som dristar sig att diskutera det lätt bränner tassarna. Det andra så belastat att det enbart används som invektiv.

Det finns också en allmän föreställning att folkmakt leder till bättre resultat för flertalet än exempelvis despoti – om än upplyst. Det är inte helt säkert att det alltid stämmer, men det är en bra utgångspunkt för en diskussion om problem och möjligheter, det begreppspar som managementkonsulter gärna använder för att vrida tiden rätt igen.

PROBLEM

I dagens Sverige finns en utbredd och väldokumenterad uppfattning om de problem – eller utmaningar, med politikspråk – som har drabbat vårt land. Det saknas anledning att här upprepa argumenten, de är lätt tillgängliga för den som söker. Och numera finns vittnesbörd om förekomsten av problem även på etablerade media, inte bara på de alternativa. De flesta posterna på den här listan bör kännas bekanta för var och en som följer samhällsdebatten.

– Den offentliga välfärden har vuxit till en nivå där den tar i anspråk en mycket stor andel av bruttonationalprodukten, statsbudgeten och arbetskraften samtidigt som det civila samhället får en alltmer begränsad roll när det gäller att initiera och finansiera välfärdsarbete.

– Rättssystemet förmår inte utreda och beivra de så kallade mängdbrotten, som är det slag av kriminalitet som innebär de kvantitativt största problemen för allmänheten. Det handlar framför allt om stöld, inbrott, bedrägeri och misshandel.

– Staten förmår inte längre upprätthålla våldsmonopolet i hela landet utan tvingas kapitulera för kriminella och fundamentalistiska strukturer i ett växande antal områden.

– Sverige saknar förmåga att uthålligt försvara sitt territorium mot militär aggression.

– Den svenska skolan förefaller befinna sig i fritt fall.

– Sjukvården präglas av underkapacitet, extrema väntetider och bristande tillgänglighet till specialistvård.

– En mycket stor invandring till Sverige under en jämförelsevis kort period har lett till betydande påfrestningar när det gäller bland annat ianspråktagandet av statliga och kommunala budgetmedel, belastningen på olika former av samhällsservice, ökningen av de sociala klyftorna, mottagningen och avvisningen av migranter som hävdar flyktingstatus samt kulturellt betingade konflikter i samhället.

– Det politiska systemet har utvecklats i en riktning som centraliserar makten till Regering och partikanslier på bekostnad av Riksdag och partimedlemmar, samtidigt som de etablerade partierna blir allt sämre på att spegla de uppfattningar som dominerar i väljarkåren.

– Normbildningen inom politiken och etablerade media har okritiskt anammat ett antal postmoderna teorier som framstår som kontraintuitiva för den bredare allmänheten.

Listan är lång, och under varje punkt döljer sig ett antal delproblem. Den kan lätt ge intryck av att konungariket Sverige är på väg att ta ner skylten. Så är det naturligtvis inte. Det är mycket som fungerar bra i vårt land: Sverige konstaterades nyligen vara EU:s mest innovativa land, vi har mer framgångsrikt än de flesta växlat om till det postindustriella samhället, vi har fler fördelar än nackdelar av globaliseringen och den svenska ekonomin står sig jämförelsevis bra. Man kan förledas tro att det går att se bort från problemen i listan, att det ordnar sig på något sätt. Jag tror att det vore farligt.

MÖJLIGHETER

Men vad gör vi då åt alla dessa problem? Vad är möjligt att göra? En bra början kan vara att identifiera ”omöjligheter” – det som inte kommer att fungera.

Jag tror inte att ett fördjupat skyttegravskrig kommer att leda någon vart. För dem som ägnar sig åt sådan krigföring kan det möjligen kännas befriande att karakterisera åsiktsmotståndarna som rasister och fascister, alternativt idioter och landsförrädare (beroende på vilken sida av skyttegraven man befinner sig på). Men det leder inte framåt.

Jag tror inte heller att riksdagspartierna – om de inte utsätts för ett övermänskligt tryck – kommer att såga av den gren de sitter på. De kommer inte att avskaffa eller kraftigt reducera det statliga partistödet. De kommer inte att initiera någon grundlagsändring som ger Riksdagen ökad makt över Regeringen. De kommer inte att vilja ändra valsystemet så att den enskilde riksdagsledamoten blir mer direkt beroende av de väljare som röstat fram just henne eller honom.

Jag tycker mig inte se några konkreta förslag från vare sig Regering eller opposition som är mer än krusningar på ytan när det gäller att komma till rätta med något av problemen i listan. Och inte heller tecken på en probleminsikt som utlovar sådana förslag i en nära framtid.

Och mitt bristande förtroende för de politiska partiernas möjlighet att bli en del av lösningen – i stället för en del av problemet – gäller samtliga partier. Det kan finnas vissa frågor där SD möjligen skulle vara mer handlingskraftiga än de ”traditionella” partierna. Men jag befarar att en sverigedemokratisk politik i gengäld skulle skapa nya problem och nya dysfunktionella lösningar på andra områden.

Men det finns ändå möjligheter.

Ett öppet brev i tidningen Dagens Samhälle låg nyligen till grund för ett upprop på Facebook till försvar för ett demokratiskt samhälle och en sekulär stat. På några få dagar fick uppropet mer än 2 500 undertecknare. Statsministern och övriga partiledare har inbjudits att medverka i en hearing om de problem som beskrivs i det öppna brevet. Medborgarinitiativ av det här slaget, som står fria från de politiska partierna, kan utgöra ett viktigt påtryckningsmedel och leda till en öppnare debatt om de aktuella problemen – och det oavsett om partiledarna väljer att anta inbjudan till hearing eller ej.

August Palm insåg på sin tid att den borgerliga pressen aldrig skulle komma att agera megafon för hans socialdemokratiska budskap. År 1885 grundade han därför tidningen Social-Demokraten, som i 73 år kom att bli ett av arbetarrörelsens viktigaste språkrör (från 1944 under namnet Morgon-Tidningen). Det kan framstå som en övermäktig uppgift att i dag starta en tidning som framgångsrikt skulle konkurrera med de rikstäckande dagstidningarna. Och varför skulle man det, när det till en obetydlig kostnad är möjligt att nå den helt övervägande delen av Sveriges befolkning via digitala media? Den systemkritiska opinionen klagar över MSM och dess politiskt korrekta åsiktsmonopol. Men monopol är till för att utmanas, det gäller inte bara på varu- och tjänstemarknader utan även på opinionsmarknaden.

Slutligen, den opinionspåverkan vi alla kan delta i har större betydelse än vi kanske tror. Genom egna bloggar, genom kommentarer på alternativa media, genom att våga stå för våra uppfattningar i samtal med vänner och bekanta når vi fler och fler. Som i sin tur når andra. Under de kommunistiska diktaturerna i öst rådde ett åsiktsmonopol som kunde tyckas omöjligt att utmana. Men under ytan fanns en alternativ opinion, bland annat i form av ”samizdat” – vetenskapliga rapporter, kritisk skönlitteratur och flygblad med information som undertrycktes av myndigheterna. När det gamla systemet bröt samman, som i DDR år 1989, visade det sig att den opinion som hade uppfattats som dominerande plötsligt var i minoritet.

Många tvekar inför ordet makt. Men ingen föredrar vanmakt. Översätter man makt till förmåga låter det mindre farligt. Är man missnöjd med sakernas tillstånd, är man oroad över problem som ingen tycks göra något åt, om man inte tycker att det räcker att lägga sin röst vart fjärde år, finns ändå möjligheter att påverka. Själv, eller tillsammans med andra i medborgarinitiativ. Om man vill så kan man.



  • Comments(2)//blogg.skronsakslandet.se/#post71

Riksrevisionsskandalen

PolitikPosted by Geson 01 Sep, 2016 18:45
Som ett sensommarens åskväder drog riksrevisionsskandalen upp, mullrade hotfullt, fick några urladdningar och försvann sedan igen bortom horisonten. En påminnelse kom i går med ytterligare en riksrevisor som lämnar skutan, men det utlöste inte några nämnvärda reaktioner i samhällsdebatten.

Problemen har bland annat handlat om att Regeringskansliet har getts möjlighet att påverka Riksrevisionens granskningar och att man har rekryterat "pålitliga" tjänstemän från Regeringskansliet utan att respektera reglerna om utlysning av offentliga tjänster.

Frågan har diskuterats här och där, bland annat på den utmärkta bloggen Det goda samhället, som jag regelbundet följer, kommenterar och ibland får tillfälle att bidra till med gästinlägg. Den 31 augusti behandlades riksrevisionshistorien i ett inlägg (https://detgodasamhallet.com/2016/08/31/riksrevisionen/#more-5018). Slutsatserna i inlägget var att det som hänt ändå inte var så himla farligt. Det inträffade tolkades mer som en fråga om myndighetskultur, "skitsaker" och att Dagens Nyheter som först slog larm skulle ha sprungit någons (vems?) ärenden. I en senare, reviderad version av inlägget tonades dock de här synpunkterna ned. Många kommentarer följde samma linje.

Kvar står dock hur man ser på affären som sådan.

Riksrevisionen är inte en myndighet under Regeringen. Den är en myndighet under Riksdagen. Dess uppgift är att granska Regeringen. Därför är det fullkomligt oacceptabelt att Riksrevisionen låter sig styras av den Regering som man är satt att granska. Det är det som är grundfrågan. Alla resonemang i övrigt om hur myndigheter under Regeringen bär sig åt, bra eller dåligt, är i det perspektivet helt irrelevanta.

Inga-Britt Ahlenius var en gång generaldirektör för Riksrevisionsverket, som i motsats till Riksrevisionen just var en myndighet under Regeringen. Hon drev en historisk och heroisk kamp för att Riksrevisionsverket skulle läggas ned och ersättas av en Riksrevision som inte lydde under Regeringen utan skulle granska Regeringen på Riksdagens uppdrag. Syftet var att föra Sverige ett snäpp närmare den nivå som i övrigt gäller för Västeuropeiska rättsstater. Och hon lyckades! Hur det gick till är mig obegripligt, men det lyckades faktiskt.

Det som nu har hänt visar att hon ändå misslyckades i det långa loppet. På samma sätt som regeringsmakten i andra avseenden övertrumfar riksdagsmakten (och därmed grundlagens princip att all offentlig makt utgår från folket) har man också på det här området lyckats med konststycket att sätta Riksrevisionens oavhängighet ur spel. Det är en skam och en skandal, och den handlar inte om slarvig myndighetsutövning. Det är en konstitutionell fråga. Och att det inte är uppenbart för alla – inklusive Konstitutionsutskottet, ledarskribenter, samhällsdebattörer, alternativa bloggare och "folket" – gör mig mörkrädd.


  • Comments(2)//blogg.skronsakslandet.se/#post69

Skolan igen

PolitikPosted by Geson 23 Aug, 2016 13:30
Skolan förutspås bli höstens hetaste fråga i den inrikespolitiska debatten. Det är säkert en klok taktik. Skolans problem är något som ligger de flesta människor varmt om hjärtat, det har framgått av olika opinionsmätningar. Därtill kommer att det är ett område där riksdagspartierna har möjlighet att lägga fram åtgärdsförslag som bär trovärdighetens prägel. Den saken är inte lika lättsnuten när det gäller exempelvis oförmågan att försvara landet mot militära interventioner, statens kapitulation i ett femtiotal utanförskapsområden, de kvalitativa och kvantitativa bristerna i rättsväsendet eller en sjukvård som presterar långt under normal Västeuropeisk standard.

Först ut på plan var Stefan Löfven och Jan Björklund. Löfven lovar att avsätta 342 miljoner kronor av budgetmedel för att inrätta 3 600 nya platser för utbildning av lärare och förskollärare. Björklund föreslår i stället nya regler som kräver masterexamen för ämneslärare. Politiker har i princip bara två verktyg att tillgå när samhällsproblem påkallar åtgärder: pengar och regler. Så med den begränsningen ligger de båda partiledarnas utspel helt inom ramen för "det möjligas konst".

Det kan framstå som förmätet att ha synpunkter på skolans problem när man aldrig har varit lärare och när tiden som elev förlorar sig i historiens mörker. Trots det finns det gott om både fakta, åsikter och idéer i den för alla tillgängliga samhällsdebatten som kan ge stöd åt några reflexioner.

För det första förefaller det ovedersägligt att den svenska skolan har problem, exempelvis med elevernas kunskaper jämfört med andra länder, andelen elever som inte fullföljer utbildningen till godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan (vilket anses vara ribban för anställningsbarhet på den öppna arbetsmarknaden) och med arbetsförhållandena i skolan. För det andra finns knappast något stöd för att problemen skulle bero på brist på pengar eller brist på regler. Den svenska skolan har inte mindre resurser än skolan i länder som uppvisar betydligt bättre resultat, snarare tvärtom. Och de direktiv, anvisningar och riktlinjer som från centralt håll styr skolans arbete har under många år snarare präglats av överflöd än av knapphet.

Det som däremot framstår som en avgörande faktor när man ser på de länder som är framgångsrika är lärarnas kvalitet – och därmed status. Det finns tecken på att vissa politiker har tagit till sig den slutsatsen, men förslagen för att komma till rätta med problemet ligger fortfarande i den verktygslåda man har tillgång till – regler och pengar. Det är svårt att tro att regler om förstelärare, masterutbildning eller kanske återinförande av de gamla tjänsterna som adjunkt och lektor skulle kunna åstadkomma annat än krusningar på ytan. Riktade "satsningar" med högre lön till befintliga lärare gör naturligtvis ingen skillnad om det just är de befintliga lärarna som är problemet. Så vad kan man i stället göra?

Min lekmannaföreställning är att det gäller att återupprätta respekten för lärarnas professionella kompetens. Gör rent hus med den styrning som lärarnas utsätts för uppifrån och som inspirerats av "new public management" och diverse pedagogiskteoretiska dagsländor. Ersätt i stället den byråkratiska styrningen med ett fungerande ledarskap från rektorernas sida. Rektorer bör rekryteras med hänsyn till professionell kompetens – primus inter pares – inte administrativ. Först då kan lärarkårens motstånd mot varje bedömning av kvaliteten på deras arbete brytas. Dessutom bör de incitamentsstrukturer som i viss mån redan finns utnyttjas för att premiera goda undervisningsresultat. Vid ett fritt skolval kommer elever att söka sig till till de skolor som presterar de bästa resultaten. Dessa skolor kommer då att få råd att ge högre löner till sina lärare. De kommer dessutom att få anledning att rekrytera de skickligaste lärarna, och att se till att de som inte lämpar sig för läraryrket väljer en annan yrkesbana.

Ett system med fritt val mellan konkurrerande skolor kan ge utrymme för såväl privata som statliga och kommunala skolor. Prestationerna får visa vilka som bäst löser sin uppgift. Men ingen marknadslösning fungerar helt utan regleringar. Det är fullt rimligt att hindra riskkapitalbolag från att mjölka budgetmedel ur en marknad som inte är förenad med någon påtaglig risk. Det är också rimligt att å ena sidan hindra skolor från att avbryta verksamheten på ett sätt som är till allvarlig skada för befintliga elever, å andra sidan stänga skolor som inte uppfyller minimikrav på skolverksamhet.

Mot det här slaget av marknadslösningar brukar många invända att de goda skolorna bara kommer att gynna dem som redan är gynnade, och att de resurssvaga kommer att hamna i de dåliga skolorna. För egen del tror jag mer på argumentet att system som tvingar fram effektivitet och goda resultat leder till ett bättre utfall för alla, även om det är till priset av en viss ojämlikhet.

  • Comments(5)//blogg.skronsakslandet.se/#post68

Kur(S)ändring?

PolitikPosted by Geson 18 Aug, 2016 01:02
Vad innebär det politiskt att Carin Jämtin avgår som socialdemokratisk partisekreterare och efterträds av Lena Baastad? Är det bara en personfråga eller är det en signal med politiska konsekvenser?

Om Carin Jämtin vet vi att hon har haft starkt stöd av Ulf Bjereld. Ulf Bjereld är ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet samt adjungerad till partiets verkställande utskott. Han har gjort sig känd som en inflytelserik företrädare för den socialdemokratiska vänsterflygeln (med ett förflutet inom KFML(r)). Han har bland annat uttalat stöd för personer och organisationer som har ifrågasatts på grund av kontakter med radikal islamism och tagit ensidig ställning för Palestina i konflikten med Israel. Carin Jämtin och Ulf Bjereld framstår som representanter för den opinion inom socialdemokratin som ideologiskt står nära (MP) och (V), som företräder en identitetspolitisk och multikulturalistisk agenda och som motsätter sig åtstramningarna i mottagandet av migranter. Innan efterträdaren till Carin Jämtin hade offentliggjorts nämnde Bjereld Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh som en lämplig kandidat, däremot inte Lena Baastad.

Om Lena Baastad vet vi att hon år 2011 sjösatte en koalition med (S), (C) och (KD) för att styra Örebro kommun. Det har inte framkommit några uppgifter om hennes ideologiska preferenser. För ett halvår sedan lämnade hon posten som kommunstyrelsens ordförande i Örebro för att arbeta som konsult på Gaia Leadership, ett företag som arbetar med ledar- och verksamhetsutveckling. Hon respekteras för ett pragmatiskt och effektivt handlag i organisationsfrågor. En representant för socialdemokratins yttersta vänster, Daniel Suhonen, är mindre imponerad och skriver på Facebook: "Gick en gång en ledarskapskurs med Gaia-kommunikation. Det var den värsta kvalificerade rappakalja jag någonsin tagit del av. (...) Det var grekisk mytologi, olika kroppsvätskors sammansättning och zodiaken. Nu hämtar vi vår nya partisekreterare därifrån."

Lena Baastad uppger att hon fick frågan om hon ville ta över efter Carin Jämtin redan under sommaren. Bytet av partisekreterare är således något som var väl förberett och har inte utlösts av att Carin Jämtin för några dagar sedan förklarade sig vilja hoppa av. Och av kommentarerna att döma har många centralt placerade socialdemokrater varit okunniga om vad som var på gång. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att det handlar om en strategisk kursändring inför valet 2018, med inriktningen att lossa på banden till (MP) och (V) och i stället öppna för någon form av blocköverskridande koalition.



  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post67
« PreviousNext »