Skrönsakslandets blogg

Skrönsakslandets blogg

Om bloggen

I bloggen skriver jag tankar och reflexioner om politik, kultur och samhällsdebatt med grundinställningen "konservativ liberalism". Jag välkomnar kommentarer som stimulerar till reaktioner och debatt och ser gärna att Skrönsakslandets vänner bjuder in nya vänner.

Matkultur

KulturPosted by Geson 05 Apr, 2016 14:39

Kultur är det kitt som binder oss människor samman. Så är det i det lilla sammanhanget – familjen eller vänkretsen. Samma sak i det stora – nationen eller, för den som så vill, den europeiska identiteten.

Kultur yttrar sig på många sätt. Ett av dem är matkultur. Runt middagsbordet bygger vi gemenskap med vår familj och våra vänner. Och genom våra matseder delar vi en gemensam svensk identitet. Ätandet är inte bara en central del av vår kultur i dag, mycket talar för att den gemensamma måltiden knöt människorna samman redan i människosläktets tidiga gryning.

Ett inlägg av Ulf Larsson på bloggen Det goda samhället (2016-03-20) ser den svenska matkulturen hotad av en ny frimärksserie som avbildar maträtter typiska för Italien, Japan, Mexiko, Mellanöstern och USA. Jag tror det finns fler, och kanske allvarligare, hot mot den svenska matkulturen. Och det handlar då inte bara om vad vi äter utan också om hur vi äter.

Vad vi äter förändras hela tiden. För oss som hör till ”jätteproppen Orvar” är det naturligt att uppfatta bruna bönor med fläsk, stekt salt sill och kalvsylta som typiskt svenska rätter. Är man född lite senare kanske kassler med ananas och Flygande Jakob känns som typiskt svensk mat. Rätter som de som flesta unga i dag aldrig har känt smaken på.

Vi lever i ett litet tidsfönster, och det är mänskligt att uppfatta det som ryms i vår egen tidshorisont som normalt och beständigt. Visst förstår vi att kåldolmar inte är någon kvarleva från vikingatiden. Men få tänker på att något så ursvenskt som julskinkan bara har förekommit på julbordet i drygt 100 år. Semlan, i nutida utformning med mandelmassa och vispgrädde, lanserades ungefär samtidigt som julskinkan men har inte varit allmänt spridd i mer än 80 år. Och så är det med de flesta av våra ”urgamla mattraditioner”.

Så länge som vi håller oss i nuet och låter oss styras av en viss generations erfarenheter har det ändå hittills varit möjligt att upprätthålla en tradition att samlas kring vår svenska mat. Men nu hotas matens funktion som kulturbyggare av ett fenomen som har sin grund i två av tidens dominerande trender, nämligen individualismen och kroppsfixeringen. Tillsammans har de skapat en situation där vi inte längre äter samma sak. Alltfler väljer sin egen väg när det gäller vad man vill äta, och framför allt vad man inte vill äta. Och då tänker jag inte på dem som kräver halalslaktat kött och fläskförbud. Det problemet är nog ett mer teoretiskt än praktiskt problem för de flesta av oss.

Nej, jag tänker i stället på vegetarianer, anti-gluten (oavsett om någon glutenintolerans har konstaterats), 5:2, paleodiet (stenålderskost) och GI-metoden. Jag tänker på medelhavskost och Atkins. För att inte tala om LCHF och VLCD och andra specialdieter som jag inte ens har hört talas om. När varje person har sina egna särskilda krav på vad man vill äta och vad man inte vill äta blir det utan tvekan knepigare att samla en grupp människor till den gemensamhetsskapande högtid som en måltid utgör. Jag säger inte att det är omöjligt. Men att det är något att vara uppmärksam på. Om matsederna atomiseras riskerar de att förlora sin funktion av sammanbindande kulturellt kitt.

Hur vi äter, ceremonierna, är också en del av matkulturen. Och även de förändras över tid. Kittet vittrar när några håller på traditioner med ceremoniellt skålande och formaliserade tacktal medan andra följer mer kontinentala modeller för hur man äter och dricker. En förutsättning för att hålla liv i en matkultur, svensk eller annan, är att man över huvud taget äter tillsammans. Så kallad frukostering, att var och en tar sig mat i förbifarten när det passar, är en modern företeelse som naturligtvis omöjliggör varje form av gemensam mattradition. Och frågan är om inte vanan att inta kvällsmålet i soffan framför TV-apparaten är lika förödande.

Matens och ätandets betydelse för att skapa och upprätthålla traditioner som förenar oss i en gemenskap har säkert underskattats. Kanske det i sig är en del av den svenska kulturen, att nedvärdera måltidens betydelse både till innehåll och form. Om vi känner att den svenska kulturen hotas, eller i varje fall riskerar att uttunnas, finns all anledning att slå ett slag för matkulturen. Och i första hand att vårda matkultur över huvud taget. Göra ätandet till en kulturgärning. Sedan behöver det inte nödvändigtvis betyda att alla måste äta den mat som farfar åt när han var ung.



  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post41