Skrönsakslandets blogg

Skrönsakslandets blogg

Om bloggen

I bloggen skriver jag tankar och reflexioner om politik, kultur och samhällsdebatt med grundinställningen "konservativ liberalism". Jag välkomnar kommentarer som stimulerar till reaktioner och debatt och ser gärna att Skrönsakslandets vänner bjuder in nya vänner.

Uppe bland molnen

SamhällsdebattPosted by Geson 21 Aug, 2017 14:14
En av mina bättre chefer, för länge sedan, hette Nic Grönwall. Han hade gjort sig känd som TV-advokat och moderat riksdagsman. Vid den tiden var han Member of the EFTA Surveillance Authority i Bryssel, en funktion som motsvarade kommissionärerna i EU-Kommissionen.

Nic hade varit tillräckligt nära de stora elefanterna för att se hur de dansar. Han förklarade en dag: "När dom kommer tillräckligt högt så tror dom att dom är osårbara". Det är ett inte helt okänt fenomen, som också kan karakteriseras som "fartblindhet", "ändamålet helgar medlen" eller "reglerna gäller inte mig". Osårbarhetsföreställningens konsekvenser har vid olika tillfällen lett till offentliga skandaler, men mekanismerna bakom framstående personers omdömeslöshet har inte varit lika uppenbara.

På den tiden var det personer som ministrar, generaldirektörer, landshövdingar och kanske också börsbolagschefer som löpte risken att förlora omdömet. Det handlade om positioner som man inte nådde över en natt utan först efter en lång och framgångsrik karriär. Och desto större blev fallet när media fick blodvittring och drevet gick.

I dag lever vi i en annan värld, där sociala och alternativa media har en ställning som ingen tidigare kunde föreställa sig. Det är inte onaturligt att den Facebookare, bloggare eller Twittrare som kan räkna vänner, likes, följare och delningar i astronomiska tal lätt stiger till väders som en varmluftsballong och förlorar kontakten med marken. Uppe bland molnen är det lätt att känna sig som världens centrum och glömma det krav på försiktighet som den som snubblar över stock och sten ständigt påminns om.

Katerina Janouch och Ann Heberlein är just nu aktuella som exempel på personer som saknat inre varningsljus innan de tog ut svängarna på ett sätt som de knappast skulle ha gjort vid ett personligt möte. Men den digitala världen erbjuder oräkneliga personer en möjlighet att enbart genom snabba och slagkraftiga texter, inlägg och kommentarer nå gudastatus – i beundrarnas ögon och därmed också i de egna. "Däruppe ovan molnen, är himlen alltid blå" sjöng en gång Björn Afzelius. Och man uppfattar sig lätt som osårbar.



  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post92

Frälsaren kommer inte

SamhällsdebattPosted by Geson 23 Jun, 2017 19:24
Den som dristar sig att följa alternativa media och deras kommentarsfält får ofta lästips. Gång på gång förklarar någon att man helt enkelt MÅSTE läsa en bok, vars författare en gammal man aldrig hört talas om. Om man bara läser just den boken så skall allt varda uppenbarat.

Längtan efter den som ska förklara varför allt har blivit så fel syns också i reaktionerna på själva blogginlägget. Man ser allt oftare kommentarer som oreflekterat och i euforiska ordalag förklarar sin beundran inför den klarsyn som en skribent givmilt delar med sig av till sina läsare.

Men det gäller inte bara alternativa media. Och inte bara den yttersta av dessa tider. Det har alltid funnits människor som söker sig till skrifter som ska förklara allt. Bibeln, Mormons bok, Koranen, Das Kapital, Mein Kampf. Exemplen är legio.

Nu säger naturligtvis någon att jag jämställer Bibeln med Mein Kampf och begär raskt mitt huvud på ett fat. Men det är inte skrifternas kvaliteter, eller brist på sådana, som jag skriver om. Det är den grundläggande attityden att okritiskt tro sig hitta det gyllene svaret på de svåra frågorna i en – säger EN – skrift.

I dessa förvirrande tider, med gränslös tillgång till fakta, information, narrativ, åsikter och påståenden vill jag hellre söka mig tillbaka till upplysningens och det vetenskapliga förhållningssättets grundläggande skepticism. Kryddat med en öppenhet för att vrida och vända på allt, smaka eller spotta ut, erbjuda motargument, men viktigast av allt: att inte falla i farstun för någon som äntligen, efter dessa tusentals år av mänskligt sökande, anser sig ha funnit sanningen.

  • Comments(2)//blogg.skronsakslandet.se/#post90

Kund eller medborgare?

SamhällsdebattPosted by Geson 22 Jan, 2017 18:23
Lars Åberg har skrivit en uppmärksammad bok om situationen i Malmö (Framtidsstaden – Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? Karneval 2016). Där använder han två för mig nya begrepp, strukturell välvilja och oreflekterad tolerans. Begreppen handlar inte bara om attityder i samhällsdebatten generellt utan i synnerhet något som han anser präglar våra välfärdsinstitutioners förhållningssätt visavi de behövande. Man kan ha olika uppfattningar om vad de här begreppen står för och vad de grundar sig på. Det kan handla om sociologiska teorier, det kan handla om politiska värderingar. Men jag tror att det också kan handla om reformeringen av statsförvaltningen.

Under senare delen av nittonhundratalet genomgick den svenska statsförvaltningen genomgripande reformer som syftade till att effektivisera verksamheten. Mycket av det nya kan sammanfattas under etiketten New public management. Inspirationen var till stora delar hämtad från moderna managementtekniker och förhållandena inom näringslivet. En bärande tanke var att sätta kundbegreppet i fokus.

Precis som ett framgångsrikt företag måste tillfredsställa kunden för att öka sin försäljning, på samma sätt menade man att den offentliga förvaltningen i stat och kommun borde se de människor den har att göra med som kunder. Kundnöjdheten ställdes i centrum för verksamheten. Med en sådan inriktning är det givetvis naturligt att låta förhållandet till allmänheten präglas av välvilja och tolerans. På så sätt blir kunden nöjd. En kravlös välvilja som genomsyrar verksamheten får självfallet en strukturell prägel. Och toleransen får inte hämmas av alltför mycket reflektion om man vill skapa nöjda kunder.

Är det här synsättet rimligt? Finns andra modeller? Som så ofta kan det vara klargörande att jämföra med hur det fungerar i andra länder. Och för mig är Frankrike det land jag har möjlighet att ta som exempel.

En fransk fonctionnaire, dvs. en offentlig tjänsteman, skulle aldrig komma på tanken att se kunden som sin uppdragsgivare. Han eller hon utför sitt arbete på uppdrag av Republiken och ska se till det allmännas bästa. Uppgiften är därför inte att göra den berörda personen (som är en medborgare, inte en kund) nöjd, utan att behandla denne korrekt och rättvist enligt gällande regler. Le fonctionnaire ansvarar för att medborgaren får sina rättigheter tillgodosedda, och är beredd att aktivt verka för att så sker. Men med hänsyn till andra medborgare ska å andra sidan ingen få förmåner som denne inte har rätt till, även om denne skulle ha blivit mer nöjd av en förmånsbehandling.

För min del ser jag den franska modellen som föredömlig. Även jag har en gång i tiden låtit mig förföras av kundbegreppet. Men nu är det tid att förpassa den tanken till säker slutförvaring. En förändrad syn på hur det allmänna ska förhålla sig motiverar att vi ger ett tydligare innehåll åt två begrepp. Staten är inte vilken grönsakshandlare som helst. Den ska stå för stabilitet och rättssäkerhet som beaktar såväl den enskildes som skattebetalarkollektivets intressen. Medborgaren är inte vilken kund som helst. Med medborgarskapet följer inte bara rättigheter, dessa rättigheter är villkorade och därtill kommer också medborgerliga skyldigheter.

  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post88

Har SVT slagsida?

SamhällsdebattPosted by Geson 16 Jan, 2017 19:26
SVT och SR kritiseras ibland för att vara dominerade av journalister som är vänsterpopulister och/eller miljöpartister och att det i sin tur leder till en bristande balans i samhällsdebatterande program. Det hävdas också att de statskontrollerade medierna härigenom driver en politisk agenda och en åsiktskonformism som inte lämnar utrymme för alternativa uppfattningar.

Det här är naturligtvis allvarliga anklagelser, som inte oväntat tillbakavisas med emfas av företrädare för företagen.

Den 15 januari visades första avsnittet av en serie debattprogram med namnet Idévärlden och den fick mig att fundera över just den här frågan. Naturligtvis faller kritik mot ett enda program under kategorien anekdotisk bevisning, men det kan ändå finnas anledning att fundera i avvaktan på hur kommande program i serien ter sig.

Temat var frågan om arbete är nödvändigt eller ens önskvärt. En doktor i sociologi, verksam vid Företagsekonomiska institutionen vid Lunds Universitet lanserade tesen att så inte är fallet, och hans tankar diskuterades sedan av Aftonbladets kulturchef och en ekonomie doktor och f.d. statssekreterare i Reinfeldts regering.

Om jag skulle försöka placera in de tre deltagarna på den politiska skalan framstår en som utopisk kommunist, en som socialdemokrat på den yttre vänsterkanten och en som moderat från den period då moderaterna var socialdemokrater. Och då undrar jag, hade inte diskussionen blivit intressantare, slagsidan mindre markant, om inte en av de tre snarare hade varit en debattör som Tino Sannandaji, Johan Westerholm eller Widar Andersson? Och hade inte förtroendet för SVT som en balanserad och intressant plattform för samhällsdebatt blivit större?

Jag har också diskuterat vad som egentligen är mittfåran i svensk politik i det här inlägget, som parallellt publicerades på Det goda samhället:
http//blogg.skronsakslandet.se/#post79

  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post87

Rättigheter

SamhällsdebattPosted by Geson 10 Jan, 2017 23:43
Eftersom jag har förmånen att få vara medborgare i en humanitär stormakt har jag alltmer börjat fundera på vilket ansvar det lägger på mig. Till att börja med känner jag ett krav att förstå vad det här med mänskliga rättigheter egentligen innebär. Det är svårt, jag känner mig lätt förvirrad.

Som ett exempel tänker jag på rätten till arbete. Vad betyder det? Det kanske betyder rätten att arbeta, dvs. att jag inte ska drabbas av yrkesförbud när jag har ett jobb. I så fall är det vad som brukar kallas en negativ rättighet. Men det skulle ju också kunna betyda rätten att få en anställning – en positiv rättighet.

I det senare fallet uppkommer frågan vem jag kan rikta kravet mot, om jag saknar anställning. Kan jag gå till vilken arbetsgivare som helst och kräva att få en anställning? Eller är det bara staten som är skyldig att anställa mig?

Nästa fråga: om ingen trots mina propåer ger mig ett arbete, en anställning, hur kan jag utkräva min rätt? Går det att stämma någon inför domstol, förhoppningsvis utan att jag själv riskerar att få betala rättegångskostnaderna?

Alla de här frågorna leder i sin tur till den övergripande frågan: vem är det som är skyldig att respektera de mänskliga rättigheterna? Är vi alla det? Och vilka konsekvenser får det om vi skulle missa att respektera någon? Eller kanske är det bara stater som har skyldighet att respektera de mänskliga rättigheterna? Men om det är så, måste då en stat respektera de mänskliga rättigheterna i förhållande till alla människor i hela världen eller bara i förhållande till de egna medborgarna?

Om man kastar en blick på FN:s lista över de mänskliga rättigheterna så är det kanske inte är så underligt att jag blir förvirrad. Antingen handlar det om krav som är väldigt svåra att leva upp till, åtminstone om Sverige som stat känner sig ha ett ansvar att tillgodose alla människors rättigheter. Eller också ska man inte uppfatta det som några riktiga rättigheter, som någon kan utkräva, utan bara som att "det är ett löfte att det är en målsättning som vi lovar att ha som mål att arbeta för" (Ingela Thalén 1990). Det vill säga snömos.

Men i så fall måste man också fråga sig hur humanitär den humanitära stormakten är. Egentligen.



  • Comments(3)//blogg.skronsakslandet.se/#post86

Vi och dom

SamhällsdebattPosted by Geson 30 Dec, 2016 16:13

I vår tid har föreställningar som kan sammanfattas under begreppet identitetspolitik fått ett mycket starkt genomslag i opinionsbildningen. Så starkt att man kan tala om en identitetspolitisk hegemoni, där de som ifrågasätter dogmerna har utsatts för inte bara verbal ”brännmärkning” utan i vissa fall också mer dramatiska konsekvenser när det gäller karriären eller möjligheterna till uppdrag. I den identitetspolitiska och postmodernistiska buketten av begrepp hittar vi bland annat normkritik, hbtqi-certifiering, könsmaktsordning, neokolonialism, rasifiering, feminism, essentialism, strukturellt våld och mycket annat. Partier som traditionellt betraktas som vänster har varit drivande, men också stora delar av den så kallade kultureliten. För de grupper som brukar betecknas som ”Nisse i Hökarängen” har identitetspolitken – i den mån man har intresserat sig för budskapet – framstått som verklighetsfrämmande och esoterisk.

Nu börjar identitetspolitiken utsättas för seriös och genomtänkt kritik från olika håll, exempelvis här: http://www.svd.se/kenan-malik-identitet-har-blivit-ett-sjalvandamal/om/kultur. Och en del av kritiken handlar om att vänsterns identitetspolitik har skapat en motsvarande identitetspolitik på högerkanten. Grupper som känt sig hotade av såväl den politiska och ekonomiska utvecklingen som av vänsteropinionens dominans har dragits till uppfattningar som erbjuder en alternativ identitet, i vissa fall med rasistiska förtecken men oftare med hänvisning till att tillhöra ”folket”. Den som hänger sig åt identitetspolitiska föreställningar hamnar lätt i en motsättning mellan ”vi” och ”dom”, och som konsekvens i en antagonism mot ”de andra”. För vänstern utgörs ”de andra” av högerpopulister eller samhällsskikt som inte anses förstå sitt eget bästa. På högersidan är ”de andra” vänstern, liberalerna, globalisterna eller den kulturella och politiska eliten.

För den som motsätter sig identitetspolitiken, vare sig den uppträder till vänster eller till höger, är frågan var det finns ett alternativt förhållningssätt. Måste vi på ett eller annat sätt se oss som inkluderade i en identitet som samtidigt utestänger dem som inte ingår?

I teorin skulle vi naturligtvis kunna säga oss att alla människor på den här planeten är ”vi” och att ingen är ”dom”. När man kommer till praktisk politik är det svårare. Vi lever inte alla under samma villkor.

I Sverige gäller svensk lag. Här kan vi inte välja att i stället följa ett annat lands lag. Inte heller kan vi följa normer som strider mot svensk lag även om vi personligen skulle tycka att de är bättre.

I Sverige har vi ofta en gemensam referensram. Visst finns skillnader, inte minst mellan generationerna, men många kulturella referenser är ändå så gemensamma att vi kan kommunicera utan att det ständigt uppstår missförstånd.

Svensk lag utgår från vissa grundläggande värderingar. Det innebär att de flesta av oss uppfattar lagen som rättmätig, i varje fall i stora drag.

En svensk värdering är att vi vill att människor ska vara jämlika. I allt väsentligt har vi skapat en sådan situation i vårt land, kanske med undantag för dem som är hänvisade till garantipension och dem som leder stora börsnoterade företag. Jämlikheten förutsätter i sin tur att var och en gör rätt för sig och att den som kan försörja sig själv genom arbete gör det. Vi är samtidigt medvetna om att vissa människor befinner sig i en utsatt situation, tillfälligt eller permanent. Genom våra gemensamma åtaganden kan vi se till att de människorna ändå kan leva på en hyggligt jämlik ekonomisk standard. Den svenska ekonomin klarar att ge den tryggheten till alla svenskar. Den klarar inte att ge den till alla européer, än mindre till alla människor i hela världen.

Att det är på det sättet talar för att identiteten ”svensk” skulle kunna vara tillräckligt bred för att undvika en ”vi-och-dom-situation” i vårt land.

Här är vi ute på minerad mark. Nationalismen är illa besudlad, både historiskt och genom stödet från extrema grupper i dag. Frågan är om vi kan dra en vattendelare mellan å ena sidan en ”god” och inkluderande nationalism, å andra sidan en ”ond” och exkluderande.

Att förneka att det finns ett Sverige som skiljer sig från resten av världen vore bisarrt. Svensk lag är inte hela världens lag. Sveriges ekonomi är avgränsad och gör det möjligt att upprätthålla svenska samhällsfunktioner, inklusive välfärden. Vårt kollektiva, kulturella och historiska minne delas inte av resten av världen. För att Sverige ska fungera som statsbildning behövs ett kitt som binder oss samman. Och det är ett gott kitt om det inkluderar alla svenskar.

Men svenskheten missbrukas av somliga i exkluderande syfte. Jag tänker bland annat på dem som hävdar att Zlatan och andra svenskfödda med utländskklingande namn inte är ”riktiga svenskar”. Då handlar det om identitetspolitik i splittrande syfte, som är lika skadlig som den som ställer alla kvinnor mot alla vita medelålders män.

Medborgarbegreppet är centralt i det här sammanhanget, eller borde åtminstone vara det. Svensk lagstiftning om medborgarskap utgår från en princip som skiljer oss från flertalet andra länder, nämligen den så kallade blodsprincipen (jus sanguinis). Och blodsgemenskap är ett tankegods som är centralt för dem som tänker i termer som ”nordisk ras” och ”det rena folket”. Den motsatta principen kallas territorialprincipen (jus soli). Den innebär att nationalitet inte bestäms genom härstamning utan på basis av var man är född.

En god nationalism kan vara en motkraft mot splittrande och exkluderande identitetspolitik både till vänster och till höger. Den skulle bejaka att det finns en svensk identitet som inkluderar alla som är födda här och alla som på andra grunder har upptagits som svenska medborgare. Den erkänner att svensk nationalitet är skild från annan nationalitet, men respekterar samtidigt att medborgare i andra länder skapar sin gemenskap på sina villkor. Alla i världen är inte ”vi” men alla svenskar är det. Och det utesluter inte respekt och uppskattning för ”de andra”.





  • Comments(1)//blogg.skronsakslandet.se/#post85

Tycka synd om

SamhällsdebattPosted by Geson 13 Dec, 2016 17:33
Borde jag tycka synd om kvinnor? Generellt? De kvinnor som jag känner ger mig inte intrycket att de vill "bli tyckta synd om". Snarare vill de bli respekterade. Som den individ de är, inte som representant för en grupp. Och naturligtvis vill de inte behandlas sämre för att de är just kvinnor.

Borde jag tycka synd om homosexuella? Jag känner några, och de förefaller mig ha samma inställning som de kvinnor jag känner. De vill bli respekterade för den de är och inte behandlas sämre på grund av sin sexuella läggning.

Men hur är det med nyanlända, är inte det en grupp som det är synd om? Jag känner inga nyanlända, så jag vet inte vad de tycker. Jag känner några som var nyanlända en gång i tiden, och mitt intryck är samma som när det gäller kvinnor och homosexuella. Det är inte "tycka synd om" som de hoppas på.

Men det finns grupper i vårt samhälle som jag verkligen tycker synd om.

Vi har cirka 200 000 fattigpensionärer i vårt land, alltså människor som har en pension på mindre än cirka 12 000 kr/mån (uppgifterna varierar beroende på källa). Det handlar om människor som har arbetat en stor del av sitt liv, men inte alltid heltid. Min fru skulle vara en av dem om jag lämnade det jordiska. Fattigpensionärerna har alltså en månadsinkomst som uppgår till i storleksordningen två tredjedelar av den lön som i andra sammanhang anses "inte gå att leva på". Jag tänker då på grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden och som inte anses kunna bli hjälpta av lägre ingångslöner. Jo, det är synd om fattigpensionärerna – på riktigt.

Det är också synd om de människor som drabbas av svår sjukdom och måste vänta månad efter månad på att få tid hos en specialist eller få en nödvändig operation. När det gäller den gruppen finns ingen statistik över hur många de är. Jag får lita till så kallad anekdotisk bevisning. Men anekdoterna är tillräckligt många, både i bekantskapskretsen och i media, för att det ska gå att dra slutsatsen att illa fungerande sjukvård i vårt land leder till att det är mycket synd om ganska många människor.

Jag tycker också synd om dem som drabbas av så kallade vardagsbrott, exempelvis inbrott. Alltför många vittnar om svårigheterna att över huvud taget få kontakt med polisen för att anmäla brottet. Och att polisen sedan inte gör det minsta för att utreda brottet i syfte att finna förövarna och sedan få dem lagförda.

Naturligtvis är det också synd om alla dem som flytt från sina sönderbombade hem i Syrien. Och om man ska jämföra hur synd det är om olika grupper tycker jag att det är mer synd om dem som inte har haft ekonomiska möjligheter att köpa hjälp av flyktingsmugglare för att ta sig ända till Sverige, och därför har hamnat i ett uselt läger i Syrien eller strax utanför. Det är jämförelsevis mindre synd om dem som haft resurser att på illegala vägar komma till Sverige, inklusive dem som på motsvarande sätt rest inte från Syrien utan från Afghanistan, Irak eller Somalia. Men det är den senare gruppen som vi erbjuder ett mycket dyrt stöd, när vi till samma kostnad i stället hade kunnat göra mycket viktiga insatser för den första gruppen.

Medkänsla är en fin egenskap hos människor. Men medkänsla som bara består av oreflekterad känsla, och inte paras med eftertanke, kan trots det styra vårt engagemang i en riktning som ibland saknar värde för den vi tycker synd om. Och ibland till och med missgynnar den som vore mest förtjänt av vår empati.

  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post84

Vavadejasa?

SamhällsdebattPosted by Geson 13 Oct, 2016 22:00
När de två tornen i New York fälldes av var sitt terroriststyrda flygplan sa jag: "Det här kommer jänkarna aldrig att svälja. De kommer inte att ge sej förrän de har gett tiodubbelt igen. Även om de som de hämnas på inte är samma som terroristerna".

När USA och de villigas koalition gick in i Irak sa jag: "Nu öppnas Pandoras ask. Det här kommer att släppa fram ett elände som ingen kan föreställa sig. Och de kommer aldrig att kunna införa västerländsk demokrati i Irak på det här sättet.".

Det är naturligtvis en löjlig övning att med hjälp av ett både kreativt och selektivt minne försöka intala sig att man har varit klarsynt vid olika tillfällen. Mer utmanande är att försöka dra slutsatser om samtiden trots att man inte kommer att få facit förrän någon gång i framtiden. Så med friskt mod försöker jag nu med ett orakelsvar när det gäller Syrienkriget.

Jag tror att det enskilt största misstaget från USA:s och andra västländers sida är idén att man kan och bör störta ondskefulla härskare i andra länder.

Det gick rent åt pipsvängen efter Saddam Hussein. Det gick rent åt pipsvängen efter Muammar al-Gaddafi. Och nu kör man på samma spår med Bashar al-Assad.

Skriv gärna en kommentar till det här inlägget om några år när vi vet om jag fick rätt.




  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post75
Next »