Skrönsakslandets blogg

Uppe bland molnenSamhällsdebatt

Posted by Geson 21 Aug, 2017 14:14

En av mina bättre chefer, för länge sedan, hette Nic Grönwall. Han hade gjort sig känd som TV-advokat och moderat riksdagsman. Vid den tiden var han Member of the EFTA Surveillance Authority i Bryssel, en funktion som motsvarade kommissionärerna i EU-Kommissionen.

Nic hade varit tillräckligt nära de stora elefanterna för att se hur de dansar. Han förklarade en dag: "När dom kommer tillräckligt högt så tror dom att dom är osårbara". Det är ett inte helt okänt fenomen, som också kan karakteriseras som "fartblindhet", "ändamålet helgar medlen" eller "reglerna gäller inte mig". Osårbarhetsföreställningens konsekvenser har vid olika tillfällen lett till offentliga skandaler, men mekanismerna bakom framstående personers omdömeslöshet har inte varit lika uppenbara.

På den tiden var det personer som ministrar, generaldirektörer, landshövdingar och kanske också börsbolagschefer som löpte risken att förlora omdömet. Det handlade om positioner som man inte nådde över en natt utan först efter en lång och framgångsrik karriär. Och desto större blev fallet när media fick blodvittring och drevet gick.

I dag lever vi i en annan värld, där sociala och alternativa media har en ställning som ingen tidigare kunde föreställa sig. Det är inte onaturligt att den Facebookare, bloggare eller Twittrare som kan räkna vänner, likes, följare och delningar i astronomiska tal lätt stiger till väders som en varmluftsballong och förlorar kontakten med marken. Uppe bland molnen är det lätt att känna sig som världens centrum och glömma det krav på försiktighet som den som snubblar över stock och sten ständigt påminns om.

Katerina Janouch och Ann Heberlein är just nu aktuella som exempel på personer som saknat inre varningsljus innan de tog ut svängarna på ett sätt som de knappast skulle ha gjort vid ett personligt möte. Men den digitala världen erbjuder oräkneliga personer en möjlighet att enbart genom snabba och slagkraftiga texter, inlägg och kommentarer nå gudastatus – i beundrarnas ögon och därmed också i de egna. "Däruppe ovan molnen, är himlen alltid blå" sjöng en gång Björn Afzelius. Och man uppfattar sig lätt som osårbar.



Lösningen på bostadskrisenPolitik

Posted by Geson 01 Aug, 2017 22:39

Att det råder en bostadskris är det få som förnekar. Hur krisen ska lösas råder delade meningar om. Men ganska många, även jag, har misstänkt att hyresregleringen har en stor del av skulden. Det byggs nästan inga hyreslägenheter, och det är ett stort problem för dem som inte har förutsättningar att ta sig in på marknaden för bostadsrätter. En förklaring som har burit sannolikhetens prägel är att den som bygger hyreslägenheter kastar pengarna i sjön. Man får helt enkelt inte ta ut en hyra som täcker kostnaderna. Fick man det så skulle det byggas mer.

Nu presenterar regeringens utredare Håkan Julius slutsatsen att nyproduktionshyrorna i Sverige redan är så höga som marknaden tål (https://www.svd.se/hoga-nyproduktionshyror-loser-inte-bostadskrisen). Om utredaren har rätt så skulle det alltså inte bli fler hyresrätter i landet bara för att man gör det lättare för fastighetsägarna att höja nyproduktionshyrorna.

Om nu inte hyresregleringen är orsaken till krisen, hur kan då den nuvarande situationen förstås? Låt mig pröva en annan förklaring genom att följa två spår. När det gäller järnvägsspår löper skenorna parallellt, men i det här fallet misstänker jag att det handlar om divergerande spår, som avlägsnar sig alltmer från varandra.

Det första spåret handlar om efterfrågan på bostäder, och mer precist människors förväntningar på sitt boende. Hur den bostad ska se ut som hyresgästen rimligen och rätteligen kan förvänta sig att få tillgång till. Där har stora förändringar skett under 1900-talet. Vid seklets början, och även långt senare, var det vanligt att familjer med många barn bodde i lägenheter om ett rum och kök. Ensamstående hyrde rum som inneboende i någon annans bostad. Barn bodde ofta kvar i föräldrahemmet långt in i vuxen ålder.

Så är det inte längre och, framför allt, så förväntar sig ingen att det ska behöva vara. Enligt Boverket definieras trångboddhet föreligga om det finns mindre än ett rum för varje boende eller två samboende, utöver kök, badrum och vardagsrum. Normen är alltså att en tvåbarnsfamilj behöver ett gemensamt sovrum för de vuxna, ett sovrum vardera för barnen plus vardagsrum – alltså fyra rum ock kök. Systemet med att hyra ut rum till inneboende har i stort sett försvunnit, förmodligen på grund av bristande intresse från båda parters sida. Och det anses inte normalt att vuxna barn bor kvar hemma.

Man kan konstatera att förväntningarna på efterfrågesidan har förändrats radikalt under senare delen av 1900-talet och fram till våra dagar.

Det andra spåret handlar om utbudssidan och kostnaderna för att bygga bostäder. Många förhållanden har bidragit till att driva byggkostnaderna i höjden. Markpriserna är ett, som sammanhänger med befolkningsrörelser från områden där marken är billig till tätorter där det är ont om mark och där bostäderna konkurrerar om marken med annan verksamhet som är mer lönsam. Byggmaterialpriserna har också skjutit i höjden, delvis till följd av bristande konkurrens. Olika regleringar ställer krav på bostäderna, krav som i sig säkert är välmotiverade men som oundvikligen leder till ökade kostnader. Och till sist en viktig orsak: en byggnadsarbetare har i dag en långt högre lön än för ett halvsekel sedan, inte bara i absoluta tal utan också i jämförelse med det allmänna löneläget på arbetsmarknaden och – inte minst – i jämförelse med dem som ska bo i de bostäder han eller hon bygger.

När två spår drar åt olika håll är det svårt att få dem att mötas. Visst kan man verka för effektivisering och regelförenkling i byggnadsverksamheten för att dämpa kostnadsutvecklingen. Visst kan man göra försöka få bostadskonsumenterna att dämpa sina förväntningar på utrymme och standard. Men hur långt räcker det? Är inte klyftan redan alltför stor? Det skrämmande svaret kan vara att bostadskrisen inte kan lösas. Vi kan få leva med den. Åtminstone fram till den dag då byggnadsföretag går i konkurs, byggnadsarbetare blir arbetslösa och människor tvingas inse att valet står mellan en bostad som inte alls motsvarar deras förväntningar och ingen bostad alls.

Troligen kommer aldrig den dagen, åtminstone inte för byggherrar och byggnadsarbetare. Däremot är det stor risk att vi på bostadsmarknaden får ökande klyftor mellan dem som är gynnade och dem som hamnar i en alltmer utsatt situation. Det finns de som ser lösningen i ökade kommunala bostadsbidrag, något som kan visa sig svårt i den alltmer pressade ekonomiska situation som många kommuner redan befinner sig i. Det finns andra som ser lösningen i statligt finansierade sociala bostadsprojekt för dem med svag ekonomi. Men ingen av de vägarna kan motverka klyftorna på bostadsmarknaden och deras följdeffekter. Så det är svårt att se att det skulle finnas någon lösning på bostadskrisen.

Frälsaren kommer inteSamhällsdebatt

Posted by Geson 23 Jun, 2017 19:24

Den som dristar sig att följa alternativa media och deras kommentarsfält får ofta lästips. Gång på gång förklarar någon att man helt enkelt MÅSTE läsa en bok, vars författare en gammal man aldrig hört talas om. Om man bara läser just den boken så skall allt varda uppenbarat.

Längtan efter den som ska förklara varför allt har blivit så fel syns också i reaktionerna på själva blogginlägget. Man ser allt oftare kommentarer som oreflekterat och i euforiska ordalag förklarar sin beundran inför den klarsyn som en skribent givmilt delar med sig av till sina läsare.

Men det gäller inte bara alternativa media. Och inte bara den yttersta av dessa tider. Det har alltid funnits människor som söker sig till skrifter som ska förklara allt. Bibeln, Mormons bok, Koranen, Das Kapital, Mein Kampf. Exemplen är legio.

Nu säger naturligtvis någon att jag jämställer Bibeln med Mein Kampf och begär raskt mitt huvud på ett fat. Men det är inte skrifternas kvaliteter, eller brist på sådana, som jag skriver om. Det är den grundläggande attityden att okritiskt tro sig hitta det gyllene svaret på de svåra frågorna i en – säger EN – skrift.

I dessa förvirrande tider, med gränslös tillgång till fakta, information, narrativ, åsikter och påståenden vill jag hellre söka mig tillbaka till upplysningens och det vetenskapliga förhållningssättets grundläggande skepticism. Kryddat med en öppenhet för att vrida och vända på allt, smaka eller spotta ut, erbjuda motargument, men viktigast av allt: att inte falla i farstun för någon som äntligen, efter dessa tusentals år av mänskligt sökande, anser sig ha funnit sanningen.

PolitikPolitik

Posted by Geson 18 May, 2017 22:54

Om det till äventyrs skulle finnas någon som fortfarande läser min blogg så undrar denne säkert var jag har hållit hus sedan den 22 januari. Svaret är att jag har blivit shanghajad av politiken.

I många inlägg har jag gett uttryck för oro, missnöje och kritik när det gäller hur våra valda ombud styr vårt land respektive opponerar mot styrningen av vårt land. Samtidigt har jag känt obehag inför den destruktiva systemkritiska opinion som härjar i kommentarsfälten till olika bloggar. Den bild som pryder Skrönsakslandets blogg – Odysseus seglande mellan Skylla och Karybdis – är medvetet vald.

Det som sedan hände var att jag hittade ett nytt parti som uttryckte just den balans mellan liberalismens frihet och konservatismens trygghet som jag sökte. Det heter Medborgerlig Samling (https://www.medborgerligsamling.se) och just i dag har partiet registrerats av Valmyndigheten för riksdags-, landstings-, kommunal- och europaparlamentsval. Jo, det är sant. Målet är att komma in i riksdagen hösten 2018.

Sedan engagerade jag mig på olika sätt, det ena ledde till det andra, och vid partiets stämma i slutet av april blev jag invald som ledamot i riksstyrelsen. Så det har inte blivit mycket tid till att skriva på Skrönsakslandets blogg. I stället en hel del inlägg på partiets blogg MED-bloggen (https://medbloggen.se).

Jag vill inte utesluta att jag också framöver kommer att ge uttryck för privata funderingar på min egen blogg. Men som landet nu ligger kommer nog min iver att skriva mer ägnas åt det som kan ge Medborgerlig Samling framgång. Gå gärna dit och läs i stället!

Kund eller medborgare?Samhällsdebatt

Posted by Geson 22 Jan, 2017 18:23

Lars Åberg har skrivit en uppmärksammad bok om situationen i Malmö (Framtidsstaden – Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? Karneval 2016). Där använder han två för mig nya begrepp, strukturell välvilja och oreflekterad tolerans. Begreppen handlar inte bara om attityder i samhällsdebatten generellt utan i synnerhet något som han anser präglar våra välfärdsinstitutioners förhållningssätt visavi de behövande. Man kan ha olika uppfattningar om vad de här begreppen står för och vad de grundar sig på. Det kan handla om sociologiska teorier, det kan handla om politiska värderingar. Men jag tror att det också kan handla om reformeringen av statsförvaltningen.

Under senare delen av nittonhundratalet genomgick den svenska statsförvaltningen genomgripande reformer som syftade till att effektivisera verksamheten. Mycket av det nya kan sammanfattas under etiketten New public management. Inspirationen var till stora delar hämtad från moderna managementtekniker och förhållandena inom näringslivet. En bärande tanke var att sätta kundbegreppet i fokus.

Precis som ett framgångsrikt företag måste tillfredsställa kunden för att öka sin försäljning, på samma sätt menade man att den offentliga förvaltningen i stat och kommun borde se de människor den har att göra med som kunder. Kundnöjdheten ställdes i centrum för verksamheten. Med en sådan inriktning är det givetvis naturligt att låta förhållandet till allmänheten präglas av välvilja och tolerans. På så sätt blir kunden nöjd. En kravlös välvilja som genomsyrar verksamheten får självfallet en strukturell prägel. Och toleransen får inte hämmas av alltför mycket reflektion om man vill skapa nöjda kunder.

Är det här synsättet rimligt? Finns andra modeller? Som så ofta kan det vara klargörande att jämföra med hur det fungerar i andra länder. Och för mig är Frankrike det land jag har möjlighet att ta som exempel.

En fransk fonctionnaire, dvs. en offentlig tjänsteman, skulle aldrig komma på tanken att se kunden som sin uppdragsgivare. Han eller hon utför sitt arbete på uppdrag av Republiken och ska se till det allmännas bästa. Uppgiften är därför inte att göra den berörda personen (som är en medborgare, inte en kund) nöjd, utan att behandla denne korrekt och rättvist enligt gällande regler. Le fonctionnaire ansvarar för att medborgaren får sina rättigheter tillgodosedda, och är beredd att aktivt verka för att så sker. Men med hänsyn till andra medborgare ska å andra sidan ingen få förmåner som denne inte har rätt till, även om denne skulle ha blivit mer nöjd av en förmånsbehandling.

För min del ser jag den franska modellen som föredömlig. Även jag har en gång i tiden låtit mig förföras av kundbegreppet. Men nu är det tid att förpassa den tanken till säker slutförvaring. En förändrad syn på hur det allmänna ska förhålla sig motiverar att vi ger ett tydligare innehåll åt två begrepp. Staten är inte vilken grönsakshandlare som helst. Den ska stå för stabilitet och rättssäkerhet som beaktar såväl den enskildes som skattebetalarkollektivets intressen. Medborgaren är inte vilken kund som helst. Med medborgarskapet följer inte bara rättigheter, dessa rättigheter är villkorade och därtill kommer också medborgerliga skyldigheter.

Har SVT slagsida?Samhällsdebatt

Posted by Geson 16 Jan, 2017 19:26

SVT och SR kritiseras ibland för att vara dominerade av journalister som är vänsterpopulister och/eller miljöpartister och att det i sin tur leder till en bristande balans i samhällsdebatterande program. Det hävdas också att de statskontrollerade medierna härigenom driver en politisk agenda och en åsiktskonformism som inte lämnar utrymme för alternativa uppfattningar.

Det här är naturligtvis allvarliga anklagelser, som inte oväntat tillbakavisas med emfas av företrädare för företagen.

Den 15 januari visades första avsnittet av en serie debattprogram med namnet Idévärlden och den fick mig att fundera över just den här frågan. Naturligtvis faller kritik mot ett enda program under kategorien anekdotisk bevisning, men det kan ändå finnas anledning att fundera i avvaktan på hur kommande program i serien ter sig.

Temat var frågan om arbete är nödvändigt eller ens önskvärt. En doktor i sociologi, verksam vid Företagsekonomiska institutionen vid Lunds Universitet lanserade tesen att så inte är fallet, och hans tankar diskuterades sedan av Aftonbladets kulturchef och en ekonomie doktor och f.d. statssekreterare i Reinfeldts regering.

Om jag skulle försöka placera in de tre deltagarna på den politiska skalan framstår en som utopisk kommunist, en som socialdemokrat på den yttre vänsterkanten och en som moderat från den period då moderaterna var socialdemokrater. Och då undrar jag, hade inte diskussionen blivit intressantare, slagsidan mindre markant, om inte en av de tre snarare hade varit en debattör som Tino Sannandaji, Johan Westerholm eller Widar Andersson? Och hade inte förtroendet för SVT som en balanserad och intressant plattform för samhällsdebatt blivit större?

Jag har också diskuterat vad som egentligen är mittfåran i svensk politik i det här inlägget, som parallellt publicerades på Det goda samhället:
http//blogg.skronsakslandet.se/#post79

RättigheterSamhällsdebatt

Posted by Geson 10 Jan, 2017 23:43

Eftersom jag har förmånen att få vara medborgare i en humanitär stormakt har jag alltmer börjat fundera på vilket ansvar det lägger på mig. Till att börja med känner jag ett krav att förstå vad det här med mänskliga rättigheter egentligen innebär. Det är svårt, jag känner mig lätt förvirrad.

Som ett exempel tänker jag på rätten till arbete. Vad betyder det? Det kanske betyder rätten att arbeta, dvs. att jag inte ska drabbas av yrkesförbud när jag har ett jobb. I så fall är det vad som brukar kallas en negativ rättighet. Men det skulle ju också kunna betyda rätten att få en anställning – en positiv rättighet.

I det senare fallet uppkommer frågan vem jag kan rikta kravet mot, om jag saknar anställning. Kan jag gå till vilken arbetsgivare som helst och kräva att få en anställning? Eller är det bara staten som är skyldig att anställa mig?

Nästa fråga: om ingen trots mina propåer ger mig ett arbete, en anställning, hur kan jag utkräva min rätt? Går det att stämma någon inför domstol, förhoppningsvis utan att jag själv riskerar att få betala rättegångskostnaderna?

Alla de här frågorna leder i sin tur till den övergripande frågan: vem är det som är skyldig att respektera de mänskliga rättigheterna? Är vi alla det? Och vilka konsekvenser får det om vi skulle missa att respektera någon? Eller kanske är det bara stater som har skyldighet att respektera de mänskliga rättigheterna? Men om det är så, måste då en stat respektera de mänskliga rättigheterna i förhållande till alla människor i hela världen eller bara i förhållande till de egna medborgarna?

Om man kastar en blick på FN:s lista över de mänskliga rättigheterna så är det kanske inte är så underligt att jag blir förvirrad. Antingen handlar det om krav som är väldigt svåra att leva upp till, åtminstone om Sverige som stat känner sig ha ett ansvar att tillgodose alla människors rättigheter. Eller också ska man inte uppfatta det som några riktiga rättigheter, som någon kan utkräva, utan bara som att "det är ett löfte att det är en målsättning som vi lovar att ha som mål att arbeta för" (Ingela Thalén 1990). Det vill säga snömos.

Men i så fall måste man också fråga sig hur humanitär den humanitära stormakten är. Egentligen.



Vi och domSamhällsdebatt

Posted by Geson 30 Dec, 2016 16:13

I vår tid har föreställningar som kan sammanfattas under begreppet identitetspolitik fått ett mycket starkt genomslag i opinionsbildningen. Så starkt att man kan tala om en identitetspolitisk hegemoni, där de som ifrågasätter dogmerna har utsatts för inte bara verbal ”brännmärkning” utan i vissa fall också mer dramatiska konsekvenser när det gäller karriären eller möjligheterna till uppdrag. I den identitetspolitiska och postmodernistiska buketten av begrepp hittar vi bland annat normkritik, hbtqi-certifiering, könsmaktsordning, neokolonialism, rasifiering, feminism, essentialism, strukturellt våld och mycket annat. Partier som traditionellt betraktas som vänster har varit drivande, men också stora delar av den så kallade kultureliten. För de grupper som brukar betecknas som ”Nisse i Hökarängen” har identitetspolitken – i den mån man har intresserat sig för budskapet – framstått som verklighetsfrämmande och esoterisk.

Nu börjar identitetspolitiken utsättas för seriös och genomtänkt kritik från olika håll, exempelvis här: http://www.svd.se/kenan-malik-identitet-har-blivit-ett-sjalvandamal/om/kultur. Och en del av kritiken handlar om att vänsterns identitetspolitik har skapat en motsvarande identitetspolitik på högerkanten. Grupper som känt sig hotade av såväl den politiska och ekonomiska utvecklingen som av vänsteropinionens dominans har dragits till uppfattningar som erbjuder en alternativ identitet, i vissa fall med rasistiska förtecken men oftare med hänvisning till att tillhöra ”folket”. Den som hänger sig åt identitetspolitiska föreställningar hamnar lätt i en motsättning mellan ”vi” och ”dom”, och som konsekvens i en antagonism mot ”de andra”. För vänstern utgörs ”de andra” av högerpopulister eller samhällsskikt som inte anses förstå sitt eget bästa. På högersidan är ”de andra” vänstern, liberalerna, globalisterna eller den kulturella och politiska eliten.

För den som motsätter sig identitetspolitiken, vare sig den uppträder till vänster eller till höger, är frågan var det finns ett alternativt förhållningssätt. Måste vi på ett eller annat sätt se oss som inkluderade i en identitet som samtidigt utestänger dem som inte ingår?

I teorin skulle vi naturligtvis kunna säga oss att alla människor på den här planeten är ”vi” och att ingen är ”dom”. När man kommer till praktisk politik är det svårare. Vi lever inte alla under samma villkor.

I Sverige gäller svensk lag. Här kan vi inte välja att i stället följa ett annat lands lag. Inte heller kan vi följa normer som strider mot svensk lag även om vi personligen skulle tycka att de är bättre.

I Sverige har vi ofta en gemensam referensram. Visst finns skillnader, inte minst mellan generationerna, men många kulturella referenser är ändå så gemensamma att vi kan kommunicera utan att det ständigt uppstår missförstånd.

Svensk lag utgår från vissa grundläggande värderingar. Det innebär att de flesta av oss uppfattar lagen som rättmätig, i varje fall i stora drag.

En svensk värdering är att vi vill att människor ska vara jämlika. I allt väsentligt har vi skapat en sådan situation i vårt land, kanske med undantag för dem som är hänvisade till garantipension och dem som leder stora börsnoterade företag. Jämlikheten förutsätter i sin tur att var och en gör rätt för sig och att den som kan försörja sig själv genom arbete gör det. Vi är samtidigt medvetna om att vissa människor befinner sig i en utsatt situation, tillfälligt eller permanent. Genom våra gemensamma åtaganden kan vi se till att de människorna ändå kan leva på en hyggligt jämlik ekonomisk standard. Den svenska ekonomin klarar att ge den tryggheten till alla svenskar. Den klarar inte att ge den till alla européer, än mindre till alla människor i hela världen.

Att det är på det sättet talar för att identiteten ”svensk” skulle kunna vara tillräckligt bred för att undvika en ”vi-och-dom-situation” i vårt land.

Här är vi ute på minerad mark. Nationalismen är illa besudlad, både historiskt och genom stödet från extrema grupper i dag. Frågan är om vi kan dra en vattendelare mellan å ena sidan en ”god” och inkluderande nationalism, å andra sidan en ”ond” och exkluderande.

Att förneka att det finns ett Sverige som skiljer sig från resten av världen vore bisarrt. Svensk lag är inte hela världens lag. Sveriges ekonomi är avgränsad och gör det möjligt att upprätthålla svenska samhällsfunktioner, inklusive välfärden. Vårt kollektiva, kulturella och historiska minne delas inte av resten av världen. För att Sverige ska fungera som statsbildning behövs ett kitt som binder oss samman. Och det är ett gott kitt om det inkluderar alla svenskar.

Men svenskheten missbrukas av somliga i exkluderande syfte. Jag tänker bland annat på dem som hävdar att Zlatan och andra svenskfödda med utländskklingande namn inte är ”riktiga svenskar”. Då handlar det om identitetspolitik i splittrande syfte, som är lika skadlig som den som ställer alla kvinnor mot alla vita medelålders män.

Medborgarbegreppet är centralt i det här sammanhanget, eller borde åtminstone vara det. Svensk lagstiftning om medborgarskap utgår från en princip som skiljer oss från flertalet andra länder, nämligen den så kallade blodsprincipen (jus sanguinis). Och blodsgemenskap är ett tankegods som är centralt för dem som tänker i termer som ”nordisk ras” och ”det rena folket”. Den motsatta principen kallas territorialprincipen (jus soli). Den innebär att nationalitet inte bestäms genom härstamning utan på basis av var man är född.

En god nationalism kan vara en motkraft mot splittrande och exkluderande identitetspolitik både till vänster och till höger. Den skulle bejaka att det finns en svensk identitet som inkluderar alla som är födda här och alla som på andra grunder har upptagits som svenska medborgare. Den erkänner att svensk nationalitet är skild från annan nationalitet, men respekterar samtidigt att medborgare i andra länder skapar sin gemenskap på sina villkor. Alla i världen är inte ”vi” men alla svenskar är det. Och det utesluter inte respekt och uppskattning för ”de andra”.