Skrönsakslandets blogg

Skrönsakslandets blogg

Om bloggen

I bloggen skriver jag tankar och reflexioner om politik, kultur och samhällsdebatt med grundinställningen "konservativ liberalism". Jag välkomnar kommentarer som stimulerar till reaktioner och debatt och ser gärna att Skrönsakslandets vänner bjuder in nya vänner.

Tycka synd om

SamhällsdebattPosted by Geson 13 Dec, 2016 17:33
Borde jag tycka synd om kvinnor? Generellt? De kvinnor som jag känner ger mig inte intrycket att de vill "bli tyckta synd om". Snarare vill de bli respekterade. Som den individ de är, inte som representant för en grupp. Och naturligtvis vill de inte behandlas sämre för att de är just kvinnor.

Borde jag tycka synd om homosexuella? Jag känner några, och de förefaller mig ha samma inställning som de kvinnor jag känner. De vill bli respekterade för den de är och inte behandlas sämre på grund av sin sexuella läggning.

Men hur är det med nyanlända, är inte det en grupp som det är synd om? Jag känner inga nyanlända, så jag vet inte vad de tycker. Jag känner några som var nyanlända en gång i tiden, och mitt intryck är samma som när det gäller kvinnor och homosexuella. Det är inte "tycka synd om" som de hoppas på.

Men det finns grupper i vårt samhälle som jag verkligen tycker synd om.

Vi har cirka 200 000 fattigpensionärer i vårt land, alltså människor som har en pension på mindre än cirka 12 000 kr/mån (uppgifterna varierar beroende på källa). Det handlar om människor som har arbetat en stor del av sitt liv, men inte alltid heltid. Min fru skulle vara en av dem om jag lämnade det jordiska. Fattigpensionärerna har alltså en månadsinkomst som uppgår till i storleksordningen två tredjedelar av den lön som i andra sammanhang anses "inte gå att leva på". Jag tänker då på grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden och som inte anses kunna bli hjälpta av lägre ingångslöner. Jo, det är synd om fattigpensionärerna – på riktigt.

Det är också synd om de människor som drabbas av svår sjukdom och måste vänta månad efter månad på att få tid hos en specialist eller få en nödvändig operation. När det gäller den gruppen finns ingen statistik över hur många de är. Jag får lita till så kallad anekdotisk bevisning. Men anekdoterna är tillräckligt många, både i bekantskapskretsen och i media, för att det ska gå att dra slutsatsen att illa fungerande sjukvård i vårt land leder till att det är mycket synd om ganska många människor.

Jag tycker också synd om dem som drabbas av så kallade vardagsbrott, exempelvis inbrott. Alltför många vittnar om svårigheterna att över huvud taget få kontakt med polisen för att anmäla brottet. Och att polisen sedan inte gör det minsta för att utreda brottet i syfte att finna förövarna och sedan få dem lagförda.

Naturligtvis är det också synd om alla dem som flytt från sina sönderbombade hem i Syrien. Och om man ska jämföra hur synd det är om olika grupper tycker jag att det är mer synd om dem som inte har haft ekonomiska möjligheter att köpa hjälp av flyktingsmugglare för att ta sig ända till Sverige, och därför har hamnat i ett uselt läger i Syrien eller strax utanför. Det är jämförelsevis mindre synd om dem som haft resurser att på illegala vägar komma till Sverige, inklusive dem som på motsvarande sätt rest inte från Syrien utan från Afghanistan, Irak eller Somalia. Men det är den senare gruppen som vi erbjuder ett mycket dyrt stöd, när vi till samma kostnad i stället hade kunnat göra mycket viktiga insatser för den första gruppen.

Medkänsla är en fin egenskap hos människor. Men medkänsla som bara består av oreflekterad känsla, och inte paras med eftertanke, kan trots det styra vårt engagemang i en riktning som ibland saknar värde för den vi tycker synd om. Och ibland till och med missgynnar den som vore mest förtjänt av vår empati.

  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post84

Demokratins triumfer

PolitikPosted by Geson 05 Dec, 2016 23:30
Demokrati borde i princip innebära att ett lands folk genom allmänna val röstar fram den makthavare som man tror kommer att föra en politik som är gynnsam för hela landet. I andra hand kan man anta att landets folk röstar för makthavare som man tror kommer att föra en politik som är gynnsam för en själv. Själv tror jag inte att det fungerar på det sättet. Det är nämligen väldigt svårt att förutse det faktiska utfallet av de framröstade makthavarnas politik. Både när det gäller landet och för den röstande själv.

Min föreställning är i stället att demokratins viktigaste funktion är att rösta bort den som man är missnöjd med. Det är som på varumarknader. Om handlare Petterssons varor är dyra och dåliga så uppsöker du inte Pettersson för att med argument övertyga honom om att han borde sälja billigare och bättre varor. (Det kallas i ekonomisk teori "voice"). Du går i stället till handlare Lundkvist och gör dina inköp där i stället ("exit" i ekonomisk teori).

Just nu förefaller det som om teorin om "exit" har mycket som talar för sig när det gäller den politiska utvecklingen i ett stort antal länder. Jag tänker naturligtvis på Brexit, Trump och nu senast Renzi i Italien. Och det lär inte ha undgått någon att det finns starka opinioner för att rösta bort det som man är missnöjd med i ett stort antal länder. Att en miljöpartist med knapp marginal vann presidentvalet i Österrike ändrar knappast den bilden och att som Tomas Lundin i SvD beteckna utfallet som "ett svidande bakslag för Europas högerpopulister" framstår mer som önsketänkande än som seriös politisk analys.

Det finns av naturliga skäl olika uppfattningar om vad väljarna är missnöjda med. Det verkar i varje fall handla om missnöje med någon sorts elit. En politikerelit, en mediaelit som har makten över de berättelser man tillhandahåller, en opinionsbildande elit på kulturområdet. De som är föremål för missnöjet målar å andra sidan upp en bild av en okunnig och "populistisk" väljarkår. Men det är svårt att bortse från att demokratin, som vi känner den, ger väljarmakt också åt dem som eliten tycker har fel.

Det är inte unikt att missnöje med den etablerade makten har fått dramatiska konsekvenser. Jag tänker bland annat på Frankrike 1789 och Ryssland 1917. Två saker kan noteras i anslutning till de franska och ryska revolutionerna. För det första kom de som tidigare hade haft makten inte tillbaka i första taget. I Frankrikes fall dröjde det 25 år innan monarkin återinfördes, och den blev aldrig vad den hade varit före revolutionen. I Ryssland var tsarerna borta ur leken permanent, om man nu inte vill karakterisera Putinregimen som ett nytt tsarvälde.

För det andra blev den första tiden efter omvälvningen mycket tumultartad. Men så småningom etablerades igen en stabilitet i samhället. Men de som stod för stabiliteten var helt andra grupper än de som upproret hade riktats mot. De var inte särskilt demokratiska, men de hade kommit till makten genom en folklig reaktion.

Om vi i dag i flera länder ser uttryck för en folklig protest mot dem i samhället som uppfattas som etablissemang, som en elit, vad kan vi vänta oss härnäst? Kommer de som i dag avfärdar reaktionerna som populism att förpassas till historiens skräpkammare? Vilka tumultartade konsekvenser bör vi bereda oss för? Och vem kommer efter ett tag att återställa lugn och ordning, osäkert om det blir en särskilt demokratisk ordning?

Eller finns det fortfarande en möjlighet att möta missnöjet på ett sätt som inte leder till en utveckling som få av oss önskar?



  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post83

Aleppo – och sedan?

PolitikPosted by Geson 30 Nov, 2016 22:12
Våra dagstidningar och TV-program hjälper oss för det mesta att förstå hur världen bör utvecklas för att allt ska bli bra. Det känns tryggt. Och många gånger kan de sedan rapportera att världen har utvecklats just som den borde för att allt ska bli bra. Men inte alltid. Till exempel när det gäller ett presidentval i USA nyligen. Det känns otryggt. Då kan man ändå få veta vad som borde ha hänt för att det skulle ha blivit bättre. Om det som svenska media så utförligt har förklarat hade fått bättre genomslag. Men så blev det ju inte i verkligheten, vilket är väldigt konstigt och lämnar oss alla i ett tillstånd av djup förvirring. Som vi inte får någon hjälp att ta oss ur.

Närmast på tur står utvecklingen i Syrien. Där får vi veta att den syriska regimen bör avvecklas för att allt ska bli bra. Det tycker inte bara svenska media utan också FN och en hel rad västländer. Men nu rapporteras att det inte alls verkar som om den syriska regimen håller på att avvecklas. Tvärtom verkar den vara mycket framgångsrik i sina ansträngningar att bekämpa dels civilbefolkningen i bland annat Aleppo, dels några som kallas rebellerna. Vem rebellerna är framstår inte som kristallklart för den oinitierade mediakonsumenten. Säkert måste det delvis handla om IS, men det förefaller också som diverse andra grupper är i farten med att bekämpa den syriska regimen. Till det kommer kurder som bekämpar Turkiet och IS samt Turkiet som bekämpar kurderna och IS.

Det ser alltså inte alls ut som om allt är på väg att bli bättre. Vad man skulle önska vore då att svenska media förklarar vad som borde ha hänt för att det skulle ha blivit bättre i stället. Eftersom vi har fått veta att det hade varit bättre om den syriska regimen hade avvecklats borde slutsatsen vara att det i stället borde ha varit rebellerna som hade varit framgångsrika i sina ansträngningar att bekämpa dels civilbefolkningen, dels den syriska regimen. Men om då det skulle bli rebellerna som tar över makten över Syrien från den nuvarande regimen blir naturligtvis frågan vem dessa rebeller egentligen är än mer brännande. Är det kanske så att svenska media, FN och en hel rad västländer utgår från att rebellerna utgörs av en "arabisk vår" som kommer att införa västerländsk demokrati, mänskliga rättigheter, religiös tolerans och en effektiv rättsstat?

Det verkar i dag inte vara mycket som talar för den tolkningen. Men då vore det desto viktigare att media förklarar på vilket sätt allt skulle bli bättre om Bashar al-Assad mot förmodan skulle störtas. Vi väntar på den förklaringen, och kommer förmodligen att få vänta länge.

  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post82

Det svenska näringslivet 2030 – en vision

PolitikPosted by Geson 27 Nov, 2016 17:53

När vi nu ser hur det svenska näringslivet fungerar, sommaren 2030, har vi svårt att förstå att allt var så annorlunda för ett drygt decennium sedan. Men de reformer som har genomförts under de senaste 10 åren har förändrat Sverige i grunden. Och det gäller inte bara hur saker fungerar för oss som konsumenter, anställda och företagare. Kanske viktigare är hur vårt sätt att se på saker och ting, våra attityder, har förändrats.

Den för många tydligaste förändringen handlar om boendet. Den som i dag vill flytta till en medelstor eller större stad kan utan att vänta få tag på en hyresrätt till en rimlig kostnad. Så har det länge varit i många europeiska länder, men inte i Sverige. Avskaffandet av hyresregleringen var en smärtsam process, särskilt de första åren när många hyror höjdes kraftigt och människor blev tvungna att flytta. Men efter ett tag märkte fastighetsägarna att de måste anpassa sig till de hyresnivåer människor kan och vill betala, annars står de med outhyrda lägenheter. Och marknaden stabiliserade sig till den situation vi har i dag, bland annat till följd att det blev ekonomiskt möjligt att bygga hyresfastigheter. Vi har samtidigt fått en helt annan rörlighet på bostadsmarknaden: människor sitter inte fastlåsta i en viss bostad eller en viss boendeform när något annat skulle passa dem bättre. Och framför allt har unga människor och de som flyttar till de orter där jobben finns en möjlighet att direkt få en bostad. För näringslivet har det här betytt att bostadssituationen inte längre utgör ett hinder för att rekrytera kvalificerade medarbetare.

Vi har också en helt annan arbetsmarknad än vi hade tidigare. Lönespridningen har ökat i den nedre hälften av löneskalan samtidigt som de utmanande lönerna för de högst betalda har dämpats. Det finns fortfarande ingen som arbetar för en lön motsvarande den gamla tidens garantipension, men de tidigare höga ingångslönerna utgör inte längre ett hinder för dem som ännu inte hunnit bygga upp erfarenhet och kvalifikationer. Många som tidigare var hänvisade till olika arbetsmarknadspolitiska program och ”särskilda åtgärder”, i många fall till och med långtidssjukskrivning, har i dag möjlighet att försörja sig genom reguljärt osubventionerat arbete, med allt vad det betyder av social gemenskap och självrespekt. Naturligtvis möttes reformerna med hårt motstånd från de fackliga organisationerna, särskilt förbudet mot stridsåtgärder för att tvinga företagare att teckna kollektivavtal. Men när andelen av befolkningen som stod utanför arbetsmarknaden växte till helt ohanterliga nivåer blev det uppenbart för de flesta att ”den svenska modellen” inte längre var en del av lösningen utan en del av problemet.

För dem som föredrar att välja en bana som entreprenör i stället för anställd är Sverige numera ett land som erbjuder goda förutsättningar, till den grad att allt fler söker sig till vårt land för att starta företag i tillväxtbranscher. Särskilt viktigt är att det har blivit lättare att växa från enmansföretag till nästa nivå, eftersom byråkratin runt anställningen av medarbetare har förenklats, kostnaderna har minskats och riskerna för att inte kunna avsluta ett anställningskontrakt har begränsats. Det är också tydligt att inställningen till vinst har förändrats. Det anses numera som helt legitimt att den som tar risken att satsa pengar och eget arbete för att dra igång en ny verksamhet måste få göra vinst om projektet blir framgångsrikt. Den som däremot misslyckas med att erbjuda det som marknaden efterfrågar får stå sitt kast, och väntar sig inte att skattebetalarna ska behöva stå för notan.

Liksom tidigare är Sverige ett land som i hög grad är beroende av utrikeshandel. Vi exporterar varor och tjänster på områden där vi är duktigare än våra konkurrenter utomlands. Och vi importerar de produkter som framställs billigare på annat håll, till glädje för konsumenterna. På så sätt har vi svenskar blivit betydligt rikare än vi var för några decennier sedan. Priserna på det som vi importerar är låga och våra anställda i exportindustrierna är högt kvalificerade och tjänar därför bra. Det har i sin tur inneburit att vissa av de industrier som vi hade för 10 år sedan har dragit ner sin verksamhet eller förlagt tillverkningen utomlands. Den arbetslöshet som har blivit följden har oftast visat sig bli tillfällig och de anställda har funnit mer lönsam sysselsättning i de expanderande branscherna.

En viktig förutsättning för de kunskapstunga branschernas framgång är att den nedåtgående spiralen på skolans och den högre utbildningens områden har brutits och vänts till sin motsats. En viktig orsak är att den styr- och kontrollkultur som sammanhänger med NPM (New Public Management) visade sig ohållbar och ersattes av en ny kultur präglad av tillit till lärarnas professionalism. Samma förändring ledde också till att den negativa utvecklingen inom områden som sjukvård och polis kunde ersättas av en kultur som fokuserade på kärnverksamheten i stället för de administrativa systemen. Ett annat skäl till att kunskapsnivån inom skolan och universiteten äntligen är på väg att passera genomsnittet för OECD-länderna är att planerna på att begränsa det fria skolvalet stoppades. De senaste årens reformer har i stället inriktats på åtgärder för att säkra enhetliga normer för betygssättningen och ingripa mot undermålig kvalitet i undervisningen, oavsett om skolan drivs i offentlig eller privat regi. Konkurrensen mellan olika skolor handlar därför inte längre om ”glädjebetyg” utan vem som levererar de bästa resultaten. De framgångsrika skolor som drar till sig de bästa lärarna och de mest ambitiösa eleverna ses som en förebild och drar på så sätt med sig andra i en allmän höjning av kvaliteten i skolväsendet.

Det svenska näringslivet domineras fortfarande av storföretag, men inte på riktigt samma sätt som tidigare. En nyhet är att ett växande antal företag styrs av tydliga ägarintressen, vilket begränsar de anställda topptjänstemännens makt. En konsekvens har blivit att man alltmer sällan ser orimliga nivåer på löner, bonusar och andra förmåner. En annan att vissa ägare har drivit igenom etiska principer i företaget, exempelvis när det gäller korruption eller arrangemang för att helt undgå skatt i Sverige.

Banksektorn är inte längre lika problematisk som den tidigare var. Också på det här området har konsumenten ”blivit kung” och är inte som tidigare beroende av ett fåtal storbanker som i samförstånd dominerar marknaden. Flera reformer har gjort det lättare för små aktörer att utmana storbankerna och erbjuda olika slag av finansiella tjänster, även sådana som inte funnits tidigare. Det har blivit lättare att byta bank och att utnyttja olika leverantörer av finansiella tjänster parallellt. Och många av de tidigare oetiska beteendena från kreditgivares och ”finansiella rådgivares” sida har försvunnit, dels på grund av ett striktare regelverk, dels på grund av konkurrensen från företag som är mer lyhörda för kundernas behov.

Flera av de företag som för ett decennium sedan var statligt ägda – helt eller delvis – är numera i privat ägo. Röda siffror i balansräkningarna blev ett övertygande argument för att staten inte bör bedriva näringsverksamhet av finansiella skäl. Och på de områden där privata näringsidkare i konkurrens klarar av att leverera de varor och tjänster som efterfrågas saknades argument för fortsatt statligt ägande. Därför genomfördes en avveckling successivt när nya ägare var beredda att ta över. Men vissa monopol i allmän ägo finns fortfarande kvar eftersom det, åtminstone med nuvarande teknik, inte är möjligt att skapa en situation där köparna har flera alternativ att välja mellan. På sådana områden har i stället den offentliga kontrollen stramats upp så att monopolet inte missbrukar sin ställning, exempelvis när det gäller priser och tillgänglighet. De områden som för några decennier sedan öppnades för privat etablering och möjlighet att välja mellan olika utförare är fortfarande konkurrensutsatta. På vissa av de områdena har det förekommit problem av olika slag. Men de problemen har inte lett till att man har gått tillbaka till den gamla ordningen; i stället har övervakningen och kontrollen skärpts för att undanröja fusk och missbruk.

Till sist, något som bryter en lång och dålig tradition och handlar om statens sätt att förhålla sig till näringslivet. Alltför länge har staten burit sig åt som en fotbollsdomare som själv deltar aktivt i spelet, som kommenderar de andra spelarna hit och dit och som ändrar linjemarkeringarna under pågående match. I dag är i stället statens roll att upprätthålla respekten för tydliga och långsiktiga regler och att enbart ingripa vid överträdelser. Och som konsekvens har spelet blivit både rättvisare och effektivare.



  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post81

En annan näringspolitik

PolitikPosted by Geson 25 Nov, 2016 13:13

Säg ordet ”näringspolitik” och de flesta tänker på olika slags statlig interventionism. Kanske också på ”budgetsatsningar” där olika yttringar av näringsverksamhet välsignas med en variant av Danaës guldregn. Men så behöver det inte se ut, det finns en annan näringspolitik.

Näringspolitik vilar ofta på en grund av ekonomisk teori. Det finns många ekonomiska teorier, och de leder till helt olika slutsatser när det gäller politikens utformning. Adam Smith menade att det ”är den fria konkurrensen som driver bagaren att baka ett gott bröd, slaktaren att möra ett bra kött och bryggaren att brygga ett starkt öl”. Samtidigt varnade han för att näringsidkare ofta försöker sätta konkurrensen ur spel genom priskarteller och andra konspirationer. Joseph Schumpeter betonade betydelsen av att ineffektiva företag slås ut – s.k. kreativ förstörelse – för att lämna plats åt innovationer och entreprenörskap. Friedrich von Hayek visade sambandet mellan marknadsekonomi och demokrati, och kritiserade de teorier som förordar statlig interventionism och ekonomisk centralplanering.

Men det finns perioder när näringspolitiken har inspirerats av andra ekonomiska husgudar. Merkantilisterna såg på sin tid ett överskott i utrikeshandeln som det viktigaste målet, vilket ledde till att staten engagerade sig industriella och kommersiella projekt. Under 1930-talet sågs stora statliga infrastruktursatsningar som den viktigaste metoden för att bekämpa den ekonomiska krisen, bl.a. i USA och Tyskland. Och i vårt land fördes efter andra världskriget planhushållningsdebatten som utmynnade i en medelväg mellan socialism och kapitalism, den s.k. blandekonomin.

Den utan tvekan viktigaste näringspolitiska reformen i Sverige har nu drygt 150 år på nacken. År 1864 antog Riksdagen Näringsfrihetsförordningen och annan lagstiftning som innebar att skråväsendet avskaffades och ersattes av etableringsfrihet. Äran att ha drivit igenom reformen tillkommer främst finansminister Johan August Gripenstedt, och resultatet blev att Sverige på ett sekel utvecklades från ett av Europas fattigaste länder till världens tredje rikaste land räknat som BNP per capita.

100 år efter näringsfrihetsreformen tog dessvärre många det goda resultatet som en självklarhet och glömde vad som hade lett oss dit. En växande opinion krävde en allt starkare statlig kontroll över näringslivet. Apoteken förstatligades. Många ville att också läkemedelsindustri, banker och andra sektorer skulle tas över av staten. Ekonomer menade att teorin om naturliga monopol talade för att all bryggeriverksamhet borde samlas under en hatt. Och löntagarfondsförslaget ledde nästan till en ordning där merparten av den privata näringsverksamheten gradvis skulle överföras i allmän ägo.

Under 1980-talet svängde pendeln radikalt. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar genomförde en rad reformer som först kallades avreglering, senare omreglering eller ”better regulation”. En genomgående inriktning var att olika sektorer öppnades för etablering av privata företag och att konsumenterna erbjöds möjlighet att välja mellan olika alternativ.

Därefter har pendeln svängt igen. Konkrrensutsättning och valfrihet på tidigare monopoliserade områden har kritiserats, ibland med rätta och ibland utan grund. En förklaring är att minnet är kort. Nya generationer känner inte till timslånga ”taxi var god dröj” eller Televerkets arrogans när kunder klagade på felaktiga räkningar eller den tid det tog att flytta sitt abonnemang. Men det är sant att det finns problem, och ofta hänger de mer samman med otillräckliga eller felkonstruerade regelverk än med valfriheten som sådan.

I dag känns hotet mot näringsfriheten starkare än på länge. Röster höjs för återreglering, subventionspolitk och protektionism. Alternativet är en annan näringspolitik, som tar sin utgångspunkt i de principer som kännetecknar en decentraliserad marknadsekonomi.

1. Näringslivet har till ändamål att förse konsumenterna med de varor och tjänster som de efterfrågar. Ett framgångsrikt näringsliv skapar en bas för beskattning och sysselsättning för arbetskraften, men det är inte dess primära syfte. Företagen är till för medborgarna, inte tvärtom.

2. Vinst innebär att ett företags intäkter överstiger kostnaderna. Utsikterna till vinst är den drivkraft som lockar företag att etablera sig och investera. Men det företag som har högre kostnader än intäkter bör lämna marknaden för att ge utrymme för dem som är effektivare och är bättre på att möta konsumenternas önskemål.

3. Företagande är en riskverksamhet. Vinst är en möjlighet, men det finns inga garantier mot förlust. Därför bör stat och kommun inte riskera skattebetalarnas pengar genom att bedriva näringsverksamhet på områden där privata företag har förutsättningar att ge konsumenterna det som de önskar.

4. Tydliga och långsiktiga spelregler är en förutsättning för en framgångsrik näringsverksamhet. Konkurrensutsatta marknader som ger konsumenterna möjlighet att välja bör alltid vara ett förstahandsalternativ. Men även på sådana marknader krävs ett regelverk som sätter ramar. Konkurrensen måste ske på lika villkor och konspirationer för att sätta konkurrensen ur spel måste motverkas. På områden där valfrihet inte går att skapa är det statens uppgift att se till att monopolet inte utnyttjar sin makt till nackdel för konsumenterna.

Sverige behöver ett alternativ som konsekvent kämpar för en liberal ekonomisk politik.



  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post80

Var ligger mitten?

PolitikPosted by Geson 14 Nov, 2016 00:04

Mitten på en gungbräda ligger där avståndet är lika långt till båda ändarna. Om de som sitter i varsin ända av brädan är lika tunga behöver man inte mäta för att hitta mitten. Den ligger på den punkt där det väger jämnt. Balanspunkten. Om däremot den ena gungaren är tyngre än den andra måste man flytta brädan för att det ska väga jämnt. Balanspunkten hamnar inte på mitten utan närmare den person som väger tyngst.

Att avgöra var mitten ligger i politiken är inte fullt lika lätt. Men man kan också här utgå från ytterändarna och de som befinner sig där. I politikens ytterändar finner vi populisterna. Högerpopulister (SD) och vänsterpopulister (V, MP och FI). De extremer som befinner sig bortom populisterna – nazister och stalinister – bortser vi från i det här sammanhanget. De befinner sig inte på gungbrädan, de saknar relevans i dagens politiska landskap i Sverige.

Om högerpopulisterna och vänsterpopulisterna vägde lika tungt skulle det vara enkelt att identifiera var den politiska mitten ligger. Men det gör de inte.

Vänsterpopulisterna har en helt annan tyngd än högerpopulisterna i dagens Sverige. Till att börja med förekommer knappast den pejorativa benämningen ”populist” när det gäller vänstern. För högerns del är beteckningen legio, inte bara bland politiska motståndare utan i hög grad även i den förment objektiva nyhetsförmedlingen. Och med en mer konnotativ än denotativ kulör. Vidare ingår ett av de vänsterpopulistiska partierna i minoritetsregeringen och ett annat utgör stödparti. Det högerpopulistiska partiet är däremot föremål för ”beröringsskräck” från övriga riksdagspartiers sida.

När det gäller media, särskilt den statliga radion och televisionen samt de stora dagstidningarnas nyhetsredaktioner, normaliseras vänsterpopulismen och dess ”värdegrund” ges ett aktivt stöd. Högerpopulismen beskrivs däremot i termer av hot och bristande insikter. Det resulterar i sin tur i att en mer högerinriktad nyhetsförmedling är hänvisad till s.k. alternativa media. Möjligen kan det också gälla en nyhetsförmedling som hör hemma i det politiska mittfältet.

Sammantaget betyder den stora skillnaden i tyngd mellan ytterpunkterna på den politiska gungbrädan att balanspunkten ligger långt till vänster om mittpunkten. Det som i en mer förutsättningslös politisk analys skulle uppfattas som mitten av skalan framstår i samhällsdebatten som långt till höger.

Att balanspunkten avviker från mittpunkten får i sin tur effekter för det offentliga samtalet. I en situation där de båda sidorna väger någotsånär jämnt kan bataljen vara hård, och inte alltid präglad av de goda argumentens respektfulla kamp. Det kan i stället handla om verbal knivkastning, kränkningar, övertramp och lögner. Men det är en strid på förhållandevis lika villkor. Presidentvalskampanjen i USA kan vara ett exempel. Men när styrkeförhållanden är ojämna ser det annorlunda ut. Från den dominerande sidan präglas ”samtalet” snarare av repression, som från den andra sidan möts av revolt. Som i Turkiet.

Att jämföra det offentliga samtalet i vårt land med de förhållanden som råder i Turkiet vore givetvis orimligt. Men obalansen i den politiska gungbrädan borde ändå väcka mer eftertanke och oro än som hittills varit fallet.

I slutet av 1800-talet rådde också en stark politisk dominans bland media. Det handlade då om borgerligt präglad press, liberal eller konservativ. Den gryende arbetarrörelsen saknade röst eftersom pressen företrädde motståndarna. August Palm grundade därför tidningen Social-Demokraten år 1885 som fick en mycket stor betydelse för socialdemokratins fortsatta framgångar.

I dag handlar informationsövertaget inte enbart om papperstidningar. Nätbaserade medier når många, men kan inte jämföras med det genomslag som TV har, i viss mån även radio. Vägen mot att föra det offentliga samtalet närmare mitten handlar om att mer brett nå ut med information som också speglar den bild som i dag kallas ”alternativ”. Att stödja utvecklingen av sådana kanaler bör därför vara en prioritet för var och en som känner oro för dagens situation.



  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post79

Hur ska demokratin överleva?

PolitikPosted by Geson 12 Nov, 2016 20:36

”Så ska demokratin överleva Trump” är papperstidningens rubrik på en debattartikel i SvD av Yascha Mounk (http://www.svd.se/tio-satt-att-kampa-mot-trump--och-for-demokratin). Skribenten presenteras som statsvetare vid det amerikanska universitetet Harvard. Det finns anledning att citera några delar av Mounks tio rekommendationer med anledning av att de amerikanska väljarna, enligt en process som är en av grundbultarna i USA:s demokratiska system, har valt en president som Mounk ogillar.

1. ”Så fort Trump gör något författningsvidrigt eller moraliskt motbjudande ger vi oss ut på gatorna i full kraft ­– och vi får inte ge oss förrän han backar.”

2. ”Det är inte möjligt att vara neutral i förhållandet mellan en möjlig tyrann och en demokratisk opposition.”

4. ”Men när någon försöker riva upp andra medborgares grundläggande rättigheter är sådan hövlighet (dvs. att politiska motståndare kan fortsätta att vara hövliga mot varandra) missriktad. Om du stöder en diktator på uppsegling behöver du få känna av de sociala följderna.”

7. ”Stats- och försvarsanställda (- - -) är i första hand förpliktigade till författningen och måste därför vägra att bistå honom (dvs. presidenten) när han vill bryta mot den.”

Mounk slår avslutningsvis fast att den ”liberala demokratin har överlevt mot alla odds tidigare. Det är vår medborgerliga plikt att göra allt i vår makt för att den ska överleva även denna gång.”

Tongångarna känns igen, men i vårt land är det mest på den yttersta högersidan som man målar upp bilden av en politisk motståndare som motiverar att de demokratiska spelreglerna sätts ut spel. För det är faktiskt det som det handlar om, i Mounks världsbild.

Skylla och Karybdis fortsätter att hota vår farkost från varsitt håll. Det gäller att navigera med fast hand för att undvika att gå i kvav.



  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post78

Trump

PolitikPosted by Geson 09 Nov, 2016 22:04

En blogg värd namnet måste naturligtvis kommentera utfallet av det amerikanska presidentvalet. Jo, jag ser mörkt på framtiden med Trump som USA:s president. Jag hade också sett mörkt på framtiden med Clinton som USA:s president. Och samma sak med Sanders.

”President-elect” Trumps direktsända segertal visade en annan person än presidentkandidaten Trump. Mjukare, utan aggressivitet och konfrontation, med maningar till nationell enighet. Egentligen redovisade han bara en enda sakpolitisk avsikt, nämligen att stimulera ekonomin med omfattande infrastrukturinvesteringar. Alltså i princip samma ekonomiska politik som Roosevelt i USA och Hitler i Tyskland under 30-talet tillämpade som svar på folkligt missnöje. Utan paralleller i övrigt.

Kommer valresultatet att få några konsekvenser i vårt land? Om det är som jag tror, att utgången av presidentvalet i USA och Brexitomröstningen i Storbritannien är uttryck för samma underliggande tendens, så kommer nog svallvågorna också nå våra kuster.

Många menar att det i grunden handlar om ett uppror mot etablissemanget, en misstro gentemot eliterna. Och somliga talar om en konflikt mellan etablissemanget och folket, där det som nu händer i olika länder är ett uttryck för att folket vill ta tillbaka makten.

Jag tror att det är ett alltför förenklat synsätt. Länder styrs alltid av eliter, och så har det alltid varit. Men i demokratier kan folket välja bort regeringar när man inte är nöjd. Det finns olika grunder för att tillhöra en elit: börd och familj, rikedom, utbildning, professionalitet. Men de eliter som misstron i dag främst riktar sig mot är mediaeliten och den politiska eliten. Mediaeliten utgörs av dem som har makten över spridningen av information och åsikter i massmedia, dvs. främst TV, radio och rikstäckande papperstidningar. Den politiska eliten utgörs av dem som har makt att bestämma användningen av de medel som staten (inkl. kommunerna) tar in genom beskattning och över de regler i form av lagar och förordningar som gäller i landet.

De som saknar makt över den mediala informationen och makt över de politiska besluten utgör den helt övervägande delen av ett lands befolkning. Och det är inte sant att de utgör ett enat folk i opposition mot etablissemanget. Många har förtroende för eliternas sätt att förvalta sitt pund. Medan andra misstror eliterna. Det som nu händer i många länder är att den andel av befolkningen som misstror politikens och medias etablissemang ökar. I USA och Storbritannien har de som saknar förtroende gått från minoritet till majoritet. Samma tendens har lett till stora framgångar för ”systemkritiska” partier ibland annat Ungern, Polen, Nederländerna och Frankrike. Det finns inga starka skäl att anta att Sverige skulle vara immunt mot en liknande utveckling.

Men ännu finns tid i vårt land att dra lärdom av utvecklingen i USA. Det USA som representeras av Clinton, den elit som har makten över informationen och politiken, det etablissemang som förknippas med Washington och Wall Street, har uppenbarligen kännetecknats av svår tondövhet, av en oförmåga att uppfatta den oro och frustration som finns hos en mycket stor del av landets befolkning. I vårt land finns fortfarande möjlighet för det politiska och mediala etablissemanget att utveckla en lyhördhet för den oro allt fler upplever.



  • Comments(3)//blogg.skronsakslandet.se/#post77
« PreviousNext »