Skrönsakslandets blogg

Skrönsakslandets blogg

Om bloggen

I bloggen skriver jag tankar och reflexioner om politik, kultur och samhällsdebatt med grundinställningen "konservativ liberalism". Jag välkomnar kommentarer som stimulerar till reaktioner och debatt och ser gärna att Skrönsakslandets vänner bjuder in nya vänner.

Har SVT slagsida?

SamhällsdebattPosted by Geson 16 Jan, 2017 19:26
SVT och SR kritiseras ibland för att vara dominerade av journalister som är vänsterpopulister och/eller miljöpartister och att det i sin tur leder till en bristande balans i samhällsdebatterande program. Det hävdas också att de statskontrollerade medierna härigenom driver en politisk agenda och en åsiktskonformism som inte lämnar utrymme för alternativa uppfattningar.

Det här är naturligtvis allvarliga anklagelser, som inte oväntat tillbakavisas med emfas av företrädare för företagen.

Den 15 januari visades första avsnittet av en serie debattprogram med namnet Idévärlden och den fick mig att fundera över just den här frågan. Naturligtvis faller kritik mot ett enda program under kategorien anekdotisk bevisning, men det kan ändå finnas anledning att fundera i avvaktan på hur kommande program i serien ter sig.

Temat var frågan om arbete är nödvändigt eller ens önskvärt. En doktor i sociologi, verksam vid Företagsekonomiska institutionen vid Lunds Universitet lanserade tesen att så inte är fallet, och hans tankar diskuterades sedan av Aftonbladets kulturchef och en ekonomie doktor och f.d. statssekreterare i Reinfeldts regering.

Om jag skulle försöka placera in de tre deltagarna på den politiska skalan framstår en som utopisk kommunist, en som socialdemokrat på den yttre vänsterkanten och en som moderat från den period då moderaterna var socialdemokrater. Och då undrar jag, hade inte diskussionen blivit intressantare, slagsidan mindre markant, om inte en av de tre snarare hade varit en debattör som Tino Sannandaji, Johan Westerholm eller Widar Andersson? Och hade inte förtroendet för SVT som en balanserad och intressant plattform för samhällsdebatt blivit större?

Jag har också diskuterat vad som egentligen är mittfåran i svensk politik i det här inlägget, som parallellt publicerades på Det goda samhället:
http//blogg.skronsakslandet.se/#post79

  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post87

Rättigheter

SamhällsdebattPosted by Geson 10 Jan, 2017 23:43
Eftersom jag har förmånen att få vara medborgare i en humanitär stormakt har jag alltmer börjat fundera på vilket ansvar det lägger på mig. Till att börja med känner jag ett krav att förstå vad det här med mänskliga rättigheter egentligen innebär. Det är svårt, jag känner mig lätt förvirrad.

Som ett exempel tänker jag på rätten till arbete. Vad betyder det? Det kanske betyder rätten att arbeta, dvs. att jag inte ska drabbas av yrkesförbud när jag har ett jobb. I så fall är det vad som brukar kallas en negativ rättighet. Men det skulle ju också kunna betyda rätten att få en anställning – en positiv rättighet.

I det senare fallet uppkommer frågan vem jag kan rikta kravet mot, om jag saknar anställning. Kan jag gå till vilken arbetsgivare som helst och kräva att få en anställning? Eller är det bara staten som är skyldig att anställa mig?

Nästa fråga: om ingen trots mina propåer ger mig ett arbete, en anställning, hur kan jag utkräva min rätt? Går det att stämma någon inför domstol, förhoppningsvis utan att jag själv riskerar att få betala rättegångskostnaderna?

Alla de här frågorna leder i sin tur till den övergripande frågan: vem är det som är skyldig att respektera de mänskliga rättigheterna? Är vi alla det? Och vilka konsekvenser får det om vi skulle missa att respektera någon? Eller kanske är det bara stater som har skyldighet att respektera de mänskliga rättigheterna? Men om det är så, måste då en stat respektera de mänskliga rättigheterna i förhållande till alla människor i hela världen eller bara i förhållande till de egna medborgarna?

Om man kastar en blick på FN:s lista över de mänskliga rättigheterna så är det kanske inte är så underligt att jag blir förvirrad. Antingen handlar det om krav som är väldigt svåra att leva upp till, åtminstone om Sverige som stat känner sig ha ett ansvar att tillgodose alla människors rättigheter. Eller också ska man inte uppfatta det som några riktiga rättigheter, som någon kan utkräva, utan bara som att "det är ett löfte att det är en målsättning som vi lovar att ha som mål att arbeta för" (Ingela Thalén 1990). Det vill säga snömos.

Men i så fall måste man också fråga sig hur humanitär den humanitära stormakten är. Egentligen.



  • Comments(3)//blogg.skronsakslandet.se/#post86

Vi och dom

SamhällsdebattPosted by Geson 30 Dec, 2016 16:13

I vår tid har föreställningar som kan sammanfattas under begreppet identitetspolitik fått ett mycket starkt genomslag i opinionsbildningen. Så starkt att man kan tala om en identitetspolitisk hegemoni, där de som ifrågasätter dogmerna har utsatts för inte bara verbal ”brännmärkning” utan i vissa fall också mer dramatiska konsekvenser när det gäller karriären eller möjligheterna till uppdrag. I den identitetspolitiska och postmodernistiska buketten av begrepp hittar vi bland annat normkritik, hbtqi-certifiering, könsmaktsordning, neokolonialism, rasifiering, feminism, essentialism, strukturellt våld och mycket annat. Partier som traditionellt betraktas som vänster har varit drivande, men också stora delar av den så kallade kultureliten. För de grupper som brukar betecknas som ”Nisse i Hökarängen” har identitetspolitken – i den mån man har intresserat sig för budskapet – framstått som verklighetsfrämmande och esoterisk.

Nu börjar identitetspolitiken utsättas för seriös och genomtänkt kritik från olika håll, exempelvis här: http://www.svd.se/kenan-malik-identitet-har-blivit-ett-sjalvandamal/om/kultur. Och en del av kritiken handlar om att vänsterns identitetspolitik har skapat en motsvarande identitetspolitik på högerkanten. Grupper som känt sig hotade av såväl den politiska och ekonomiska utvecklingen som av vänsteropinionens dominans har dragits till uppfattningar som erbjuder en alternativ identitet, i vissa fall med rasistiska förtecken men oftare med hänvisning till att tillhöra ”folket”. Den som hänger sig åt identitetspolitiska föreställningar hamnar lätt i en motsättning mellan ”vi” och ”dom”, och som konsekvens i en antagonism mot ”de andra”. För vänstern utgörs ”de andra” av högerpopulister eller samhällsskikt som inte anses förstå sitt eget bästa. På högersidan är ”de andra” vänstern, liberalerna, globalisterna eller den kulturella och politiska eliten.

För den som motsätter sig identitetspolitiken, vare sig den uppträder till vänster eller till höger, är frågan var det finns ett alternativt förhållningssätt. Måste vi på ett eller annat sätt se oss som inkluderade i en identitet som samtidigt utestänger dem som inte ingår?

I teorin skulle vi naturligtvis kunna säga oss att alla människor på den här planeten är ”vi” och att ingen är ”dom”. När man kommer till praktisk politik är det svårare. Vi lever inte alla under samma villkor.

I Sverige gäller svensk lag. Här kan vi inte välja att i stället följa ett annat lands lag. Inte heller kan vi följa normer som strider mot svensk lag även om vi personligen skulle tycka att de är bättre.

I Sverige har vi ofta en gemensam referensram. Visst finns skillnader, inte minst mellan generationerna, men många kulturella referenser är ändå så gemensamma att vi kan kommunicera utan att det ständigt uppstår missförstånd.

Svensk lag utgår från vissa grundläggande värderingar. Det innebär att de flesta av oss uppfattar lagen som rättmätig, i varje fall i stora drag.

En svensk värdering är att vi vill att människor ska vara jämlika. I allt väsentligt har vi skapat en sådan situation i vårt land, kanske med undantag för dem som är hänvisade till garantipension och dem som leder stora börsnoterade företag. Jämlikheten förutsätter i sin tur att var och en gör rätt för sig och att den som kan försörja sig själv genom arbete gör det. Vi är samtidigt medvetna om att vissa människor befinner sig i en utsatt situation, tillfälligt eller permanent. Genom våra gemensamma åtaganden kan vi se till att de människorna ändå kan leva på en hyggligt jämlik ekonomisk standard. Den svenska ekonomin klarar att ge den tryggheten till alla svenskar. Den klarar inte att ge den till alla européer, än mindre till alla människor i hela världen.

Att det är på det sättet talar för att identiteten ”svensk” skulle kunna vara tillräckligt bred för att undvika en ”vi-och-dom-situation” i vårt land.

Här är vi ute på minerad mark. Nationalismen är illa besudlad, både historiskt och genom stödet från extrema grupper i dag. Frågan är om vi kan dra en vattendelare mellan å ena sidan en ”god” och inkluderande nationalism, å andra sidan en ”ond” och exkluderande.

Att förneka att det finns ett Sverige som skiljer sig från resten av världen vore bisarrt. Svensk lag är inte hela världens lag. Sveriges ekonomi är avgränsad och gör det möjligt att upprätthålla svenska samhällsfunktioner, inklusive välfärden. Vårt kollektiva, kulturella och historiska minne delas inte av resten av världen. För att Sverige ska fungera som statsbildning behövs ett kitt som binder oss samman. Och det är ett gott kitt om det inkluderar alla svenskar.

Men svenskheten missbrukas av somliga i exkluderande syfte. Jag tänker bland annat på dem som hävdar att Zlatan och andra svenskfödda med utländskklingande namn inte är ”riktiga svenskar”. Då handlar det om identitetspolitik i splittrande syfte, som är lika skadlig som den som ställer alla kvinnor mot alla vita medelålders män.

Medborgarbegreppet är centralt i det här sammanhanget, eller borde åtminstone vara det. Svensk lagstiftning om medborgarskap utgår från en princip som skiljer oss från flertalet andra länder, nämligen den så kallade blodsprincipen (jus sanguinis). Och blodsgemenskap är ett tankegods som är centralt för dem som tänker i termer som ”nordisk ras” och ”det rena folket”. Den motsatta principen kallas territorialprincipen (jus soli). Den innebär att nationalitet inte bestäms genom härstamning utan på basis av var man är född.

En god nationalism kan vara en motkraft mot splittrande och exkluderande identitetspolitik både till vänster och till höger. Den skulle bejaka att det finns en svensk identitet som inkluderar alla som är födda här och alla som på andra grunder har upptagits som svenska medborgare. Den erkänner att svensk nationalitet är skild från annan nationalitet, men respekterar samtidigt att medborgare i andra länder skapar sin gemenskap på sina villkor. Alla i världen är inte ”vi” men alla svenskar är det. Och det utesluter inte respekt och uppskattning för ”de andra”.





  • Comments(1)//blogg.skronsakslandet.se/#post85

Tycka synd om

SamhällsdebattPosted by Geson 13 Dec, 2016 17:33
Borde jag tycka synd om kvinnor? Generellt? De kvinnor som jag känner ger mig inte intrycket att de vill "bli tyckta synd om". Snarare vill de bli respekterade. Som den individ de är, inte som representant för en grupp. Och naturligtvis vill de inte behandlas sämre för att de är just kvinnor.

Borde jag tycka synd om homosexuella? Jag känner några, och de förefaller mig ha samma inställning som de kvinnor jag känner. De vill bli respekterade för den de är och inte behandlas sämre på grund av sin sexuella läggning.

Men hur är det med nyanlända, är inte det en grupp som det är synd om? Jag känner inga nyanlända, så jag vet inte vad de tycker. Jag känner några som var nyanlända en gång i tiden, och mitt intryck är samma som när det gäller kvinnor och homosexuella. Det är inte "tycka synd om" som de hoppas på.

Men det finns grupper i vårt samhälle som jag verkligen tycker synd om.

Vi har cirka 200 000 fattigpensionärer i vårt land, alltså människor som har en pension på mindre än cirka 12 000 kr/mån (uppgifterna varierar beroende på källa). Det handlar om människor som har arbetat en stor del av sitt liv, men inte alltid heltid. Min fru skulle vara en av dem om jag lämnade det jordiska. Fattigpensionärerna har alltså en månadsinkomst som uppgår till i storleksordningen två tredjedelar av den lön som i andra sammanhang anses "inte gå att leva på". Jag tänker då på grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden och som inte anses kunna bli hjälpta av lägre ingångslöner. Jo, det är synd om fattigpensionärerna – på riktigt.

Det är också synd om de människor som drabbas av svår sjukdom och måste vänta månad efter månad på att få tid hos en specialist eller få en nödvändig operation. När det gäller den gruppen finns ingen statistik över hur många de är. Jag får lita till så kallad anekdotisk bevisning. Men anekdoterna är tillräckligt många, både i bekantskapskretsen och i media, för att det ska gå att dra slutsatsen att illa fungerande sjukvård i vårt land leder till att det är mycket synd om ganska många människor.

Jag tycker också synd om dem som drabbas av så kallade vardagsbrott, exempelvis inbrott. Alltför många vittnar om svårigheterna att över huvud taget få kontakt med polisen för att anmäla brottet. Och att polisen sedan inte gör det minsta för att utreda brottet i syfte att finna förövarna och sedan få dem lagförda.

Naturligtvis är det också synd om alla dem som flytt från sina sönderbombade hem i Syrien. Och om man ska jämföra hur synd det är om olika grupper tycker jag att det är mer synd om dem som inte har haft ekonomiska möjligheter att köpa hjälp av flyktingsmugglare för att ta sig ända till Sverige, och därför har hamnat i ett uselt läger i Syrien eller strax utanför. Det är jämförelsevis mindre synd om dem som haft resurser att på illegala vägar komma till Sverige, inklusive dem som på motsvarande sätt rest inte från Syrien utan från Afghanistan, Irak eller Somalia. Men det är den senare gruppen som vi erbjuder ett mycket dyrt stöd, när vi till samma kostnad i stället hade kunnat göra mycket viktiga insatser för den första gruppen.

Medkänsla är en fin egenskap hos människor. Men medkänsla som bara består av oreflekterad känsla, och inte paras med eftertanke, kan trots det styra vårt engagemang i en riktning som ibland saknar värde för den vi tycker synd om. Och ibland till och med missgynnar den som vore mest förtjänt av vår empati.

  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post84

Demokratins triumfer

PolitikPosted by Geson 05 Dec, 2016 23:30
Demokrati borde i princip innebära att ett lands folk genom allmänna val röstar fram den makthavare som man tror kommer att föra en politik som är gynnsam för hela landet. I andra hand kan man anta att landets folk röstar för makthavare som man tror kommer att föra en politik som är gynnsam för en själv. Själv tror jag inte att det fungerar på det sättet. Det är nämligen väldigt svårt att förutse det faktiska utfallet av de framröstade makthavarnas politik. Både när det gäller landet och för den röstande själv.

Min föreställning är i stället att demokratins viktigaste funktion är att rösta bort den som man är missnöjd med. Det är som på varumarknader. Om handlare Petterssons varor är dyra och dåliga så uppsöker du inte Pettersson för att med argument övertyga honom om att han borde sälja billigare och bättre varor. (Det kallas i ekonomisk teori "voice"). Du går i stället till handlare Lundkvist och gör dina inköp där i stället ("exit" i ekonomisk teori).

Just nu förefaller det som om teorin om "exit" har mycket som talar för sig när det gäller den politiska utvecklingen i ett stort antal länder. Jag tänker naturligtvis på Brexit, Trump och nu senast Renzi i Italien. Och det lär inte ha undgått någon att det finns starka opinioner för att rösta bort det som man är missnöjd med i ett stort antal länder. Att en miljöpartist med knapp marginal vann presidentvalet i Österrike ändrar knappast den bilden och att som Tomas Lundin i SvD beteckna utfallet som "ett svidande bakslag för Europas högerpopulister" framstår mer som önsketänkande än som seriös politisk analys.

Det finns av naturliga skäl olika uppfattningar om vad väljarna är missnöjda med. Det verkar i varje fall handla om missnöje med någon sorts elit. En politikerelit, en mediaelit som har makten över de berättelser man tillhandahåller, en opinionsbildande elit på kulturområdet. De som är föremål för missnöjet målar å andra sidan upp en bild av en okunnig och "populistisk" väljarkår. Men det är svårt att bortse från att demokratin, som vi känner den, ger väljarmakt också åt dem som eliten tycker har fel.

Det är inte unikt att missnöje med den etablerade makten har fått dramatiska konsekvenser. Jag tänker bland annat på Frankrike 1789 och Ryssland 1917. Två saker kan noteras i anslutning till de franska och ryska revolutionerna. För det första kom de som tidigare hade haft makten inte tillbaka i första taget. I Frankrikes fall dröjde det 25 år innan monarkin återinfördes, och den blev aldrig vad den hade varit före revolutionen. I Ryssland var tsarerna borta ur leken permanent, om man nu inte vill karakterisera Putinregimen som ett nytt tsarvälde.

För det andra blev den första tiden efter omvälvningen mycket tumultartad. Men så småningom etablerades igen en stabilitet i samhället. Men de som stod för stabiliteten var helt andra grupper än de som upproret hade riktats mot. De var inte särskilt demokratiska, men de hade kommit till makten genom en folklig reaktion.

Om vi i dag i flera länder ser uttryck för en folklig protest mot dem i samhället som uppfattas som etablissemang, som en elit, vad kan vi vänta oss härnäst? Kommer de som i dag avfärdar reaktionerna som populism att förpassas till historiens skräpkammare? Vilka tumultartade konsekvenser bör vi bereda oss för? Och vem kommer efter ett tag att återställa lugn och ordning, osäkert om det blir en särskilt demokratisk ordning?

Eller finns det fortfarande en möjlighet att möta missnöjet på ett sätt som inte leder till en utveckling som få av oss önskar?



  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post83

Aleppo – och sedan?

PolitikPosted by Geson 30 Nov, 2016 22:12
Våra dagstidningar och TV-program hjälper oss för det mesta att förstå hur världen bör utvecklas för att allt ska bli bra. Det känns tryggt. Och många gånger kan de sedan rapportera att världen har utvecklats just som den borde för att allt ska bli bra. Men inte alltid. Till exempel när det gäller ett presidentval i USA nyligen. Det känns otryggt. Då kan man ändå få veta vad som borde ha hänt för att det skulle ha blivit bättre. Om det som svenska media så utförligt har förklarat hade fått bättre genomslag. Men så blev det ju inte i verkligheten, vilket är väldigt konstigt och lämnar oss alla i ett tillstånd av djup förvirring. Som vi inte får någon hjälp att ta oss ur.

Närmast på tur står utvecklingen i Syrien. Där får vi veta att den syriska regimen bör avvecklas för att allt ska bli bra. Det tycker inte bara svenska media utan också FN och en hel rad västländer. Men nu rapporteras att det inte alls verkar som om den syriska regimen håller på att avvecklas. Tvärtom verkar den vara mycket framgångsrik i sina ansträngningar att bekämpa dels civilbefolkningen i bland annat Aleppo, dels några som kallas rebellerna. Vem rebellerna är framstår inte som kristallklart för den oinitierade mediakonsumenten. Säkert måste det delvis handla om IS, men det förefaller också som diverse andra grupper är i farten med att bekämpa den syriska regimen. Till det kommer kurder som bekämpar Turkiet och IS samt Turkiet som bekämpar kurderna och IS.

Det ser alltså inte alls ut som om allt är på väg att bli bättre. Vad man skulle önska vore då att svenska media förklarar vad som borde ha hänt för att det skulle ha blivit bättre i stället. Eftersom vi har fått veta att det hade varit bättre om den syriska regimen hade avvecklats borde slutsatsen vara att det i stället borde ha varit rebellerna som hade varit framgångsrika i sina ansträngningar att bekämpa dels civilbefolkningen, dels den syriska regimen. Men om då det skulle bli rebellerna som tar över makten över Syrien från den nuvarande regimen blir naturligtvis frågan vem dessa rebeller egentligen är än mer brännande. Är det kanske så att svenska media, FN och en hel rad västländer utgår från att rebellerna utgörs av en "arabisk vår" som kommer att införa västerländsk demokrati, mänskliga rättigheter, religiös tolerans och en effektiv rättsstat?

Det verkar i dag inte vara mycket som talar för den tolkningen. Men då vore det desto viktigare att media förklarar på vilket sätt allt skulle bli bättre om Bashar al-Assad mot förmodan skulle störtas. Vi väntar på den förklaringen, och kommer förmodligen att få vänta länge.

  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post82

Det svenska näringslivet 2030 – en vision

PolitikPosted by Geson 27 Nov, 2016 17:53

När vi nu ser hur det svenska näringslivet fungerar, sommaren 2030, har vi svårt att förstå att allt var så annorlunda för ett drygt decennium sedan. Men de reformer som har genomförts under de senaste 10 åren har förändrat Sverige i grunden. Och det gäller inte bara hur saker fungerar för oss som konsumenter, anställda och företagare. Kanske viktigare är hur vårt sätt att se på saker och ting, våra attityder, har förändrats.

Den för många tydligaste förändringen handlar om boendet. Den som i dag vill flytta till en medelstor eller större stad kan utan att vänta få tag på en hyresrätt till en rimlig kostnad. Så har det länge varit i många europeiska länder, men inte i Sverige. Avskaffandet av hyresregleringen var en smärtsam process, särskilt de första åren när många hyror höjdes kraftigt och människor blev tvungna att flytta. Men efter ett tag märkte fastighetsägarna att de måste anpassa sig till de hyresnivåer människor kan och vill betala, annars står de med outhyrda lägenheter. Och marknaden stabiliserade sig till den situation vi har i dag, bland annat till följd att det blev ekonomiskt möjligt att bygga hyresfastigheter. Vi har samtidigt fått en helt annan rörlighet på bostadsmarknaden: människor sitter inte fastlåsta i en viss bostad eller en viss boendeform när något annat skulle passa dem bättre. Och framför allt har unga människor och de som flyttar till de orter där jobben finns en möjlighet att direkt få en bostad. För näringslivet har det här betytt att bostadssituationen inte längre utgör ett hinder för att rekrytera kvalificerade medarbetare.

Vi har också en helt annan arbetsmarknad än vi hade tidigare. Lönespridningen har ökat i den nedre hälften av löneskalan samtidigt som de utmanande lönerna för de högst betalda har dämpats. Det finns fortfarande ingen som arbetar för en lön motsvarande den gamla tidens garantipension, men de tidigare höga ingångslönerna utgör inte längre ett hinder för dem som ännu inte hunnit bygga upp erfarenhet och kvalifikationer. Många som tidigare var hänvisade till olika arbetsmarknadspolitiska program och ”särskilda åtgärder”, i många fall till och med långtidssjukskrivning, har i dag möjlighet att försörja sig genom reguljärt osubventionerat arbete, med allt vad det betyder av social gemenskap och självrespekt. Naturligtvis möttes reformerna med hårt motstånd från de fackliga organisationerna, särskilt förbudet mot stridsåtgärder för att tvinga företagare att teckna kollektivavtal. Men när andelen av befolkningen som stod utanför arbetsmarknaden växte till helt ohanterliga nivåer blev det uppenbart för de flesta att ”den svenska modellen” inte längre var en del av lösningen utan en del av problemet.

För dem som föredrar att välja en bana som entreprenör i stället för anställd är Sverige numera ett land som erbjuder goda förutsättningar, till den grad att allt fler söker sig till vårt land för att starta företag i tillväxtbranscher. Särskilt viktigt är att det har blivit lättare att växa från enmansföretag till nästa nivå, eftersom byråkratin runt anställningen av medarbetare har förenklats, kostnaderna har minskats och riskerna för att inte kunna avsluta ett anställningskontrakt har begränsats. Det är också tydligt att inställningen till vinst har förändrats. Det anses numera som helt legitimt att den som tar risken att satsa pengar och eget arbete för att dra igång en ny verksamhet måste få göra vinst om projektet blir framgångsrikt. Den som däremot misslyckas med att erbjuda det som marknaden efterfrågar får stå sitt kast, och väntar sig inte att skattebetalarna ska behöva stå för notan.

Liksom tidigare är Sverige ett land som i hög grad är beroende av utrikeshandel. Vi exporterar varor och tjänster på områden där vi är duktigare än våra konkurrenter utomlands. Och vi importerar de produkter som framställs billigare på annat håll, till glädje för konsumenterna. På så sätt har vi svenskar blivit betydligt rikare än vi var för några decennier sedan. Priserna på det som vi importerar är låga och våra anställda i exportindustrierna är högt kvalificerade och tjänar därför bra. Det har i sin tur inneburit att vissa av de industrier som vi hade för 10 år sedan har dragit ner sin verksamhet eller förlagt tillverkningen utomlands. Den arbetslöshet som har blivit följden har oftast visat sig bli tillfällig och de anställda har funnit mer lönsam sysselsättning i de expanderande branscherna.

En viktig förutsättning för de kunskapstunga branschernas framgång är att den nedåtgående spiralen på skolans och den högre utbildningens områden har brutits och vänts till sin motsats. En viktig orsak är att den styr- och kontrollkultur som sammanhänger med NPM (New Public Management) visade sig ohållbar och ersattes av en ny kultur präglad av tillit till lärarnas professionalism. Samma förändring ledde också till att den negativa utvecklingen inom områden som sjukvård och polis kunde ersättas av en kultur som fokuserade på kärnverksamheten i stället för de administrativa systemen. Ett annat skäl till att kunskapsnivån inom skolan och universiteten äntligen är på väg att passera genomsnittet för OECD-länderna är att planerna på att begränsa det fria skolvalet stoppades. De senaste årens reformer har i stället inriktats på åtgärder för att säkra enhetliga normer för betygssättningen och ingripa mot undermålig kvalitet i undervisningen, oavsett om skolan drivs i offentlig eller privat regi. Konkurrensen mellan olika skolor handlar därför inte längre om ”glädjebetyg” utan vem som levererar de bästa resultaten. De framgångsrika skolor som drar till sig de bästa lärarna och de mest ambitiösa eleverna ses som en förebild och drar på så sätt med sig andra i en allmän höjning av kvaliteten i skolväsendet.

Det svenska näringslivet domineras fortfarande av storföretag, men inte på riktigt samma sätt som tidigare. En nyhet är att ett växande antal företag styrs av tydliga ägarintressen, vilket begränsar de anställda topptjänstemännens makt. En konsekvens har blivit att man alltmer sällan ser orimliga nivåer på löner, bonusar och andra förmåner. En annan att vissa ägare har drivit igenom etiska principer i företaget, exempelvis när det gäller korruption eller arrangemang för att helt undgå skatt i Sverige.

Banksektorn är inte längre lika problematisk som den tidigare var. Också på det här området har konsumenten ”blivit kung” och är inte som tidigare beroende av ett fåtal storbanker som i samförstånd dominerar marknaden. Flera reformer har gjort det lättare för små aktörer att utmana storbankerna och erbjuda olika slag av finansiella tjänster, även sådana som inte funnits tidigare. Det har blivit lättare att byta bank och att utnyttja olika leverantörer av finansiella tjänster parallellt. Och många av de tidigare oetiska beteendena från kreditgivares och ”finansiella rådgivares” sida har försvunnit, dels på grund av ett striktare regelverk, dels på grund av konkurrensen från företag som är mer lyhörda för kundernas behov.

Flera av de företag som för ett decennium sedan var statligt ägda – helt eller delvis – är numera i privat ägo. Röda siffror i balansräkningarna blev ett övertygande argument för att staten inte bör bedriva näringsverksamhet av finansiella skäl. Och på de områden där privata näringsidkare i konkurrens klarar av att leverera de varor och tjänster som efterfrågas saknades argument för fortsatt statligt ägande. Därför genomfördes en avveckling successivt när nya ägare var beredda att ta över. Men vissa monopol i allmän ägo finns fortfarande kvar eftersom det, åtminstone med nuvarande teknik, inte är möjligt att skapa en situation där köparna har flera alternativ att välja mellan. På sådana områden har i stället den offentliga kontrollen stramats upp så att monopolet inte missbrukar sin ställning, exempelvis när det gäller priser och tillgänglighet. De områden som för några decennier sedan öppnades för privat etablering och möjlighet att välja mellan olika utförare är fortfarande konkurrensutsatta. På vissa av de områdena har det förekommit problem av olika slag. Men de problemen har inte lett till att man har gått tillbaka till den gamla ordningen; i stället har övervakningen och kontrollen skärpts för att undanröja fusk och missbruk.

Till sist, något som bryter en lång och dålig tradition och handlar om statens sätt att förhålla sig till näringslivet. Alltför länge har staten burit sig åt som en fotbollsdomare som själv deltar aktivt i spelet, som kommenderar de andra spelarna hit och dit och som ändrar linjemarkeringarna under pågående match. I dag är i stället statens roll att upprätthålla respekten för tydliga och långsiktiga regler och att enbart ingripa vid överträdelser. Och som konsekvens har spelet blivit både rättvisare och effektivare.



  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post81

En annan näringspolitik

PolitikPosted by Geson 25 Nov, 2016 13:13

Säg ordet ”näringspolitik” och de flesta tänker på olika slags statlig interventionism. Kanske också på ”budgetsatsningar” där olika yttringar av näringsverksamhet välsignas med en variant av Danaës guldregn. Men så behöver det inte se ut, det finns en annan näringspolitik.

Näringspolitik vilar ofta på en grund av ekonomisk teori. Det finns många ekonomiska teorier, och de leder till helt olika slutsatser när det gäller politikens utformning. Adam Smith menade att det ”är den fria konkurrensen som driver bagaren att baka ett gott bröd, slaktaren att möra ett bra kött och bryggaren att brygga ett starkt öl”. Samtidigt varnade han för att näringsidkare ofta försöker sätta konkurrensen ur spel genom priskarteller och andra konspirationer. Joseph Schumpeter betonade betydelsen av att ineffektiva företag slås ut – s.k. kreativ förstörelse – för att lämna plats åt innovationer och entreprenörskap. Friedrich von Hayek visade sambandet mellan marknadsekonomi och demokrati, och kritiserade de teorier som förordar statlig interventionism och ekonomisk centralplanering.

Men det finns perioder när näringspolitiken har inspirerats av andra ekonomiska husgudar. Merkantilisterna såg på sin tid ett överskott i utrikeshandeln som det viktigaste målet, vilket ledde till att staten engagerade sig industriella och kommersiella projekt. Under 1930-talet sågs stora statliga infrastruktursatsningar som den viktigaste metoden för att bekämpa den ekonomiska krisen, bl.a. i USA och Tyskland. Och i vårt land fördes efter andra världskriget planhushållningsdebatten som utmynnade i en medelväg mellan socialism och kapitalism, den s.k. blandekonomin.

Den utan tvekan viktigaste näringspolitiska reformen i Sverige har nu drygt 150 år på nacken. År 1864 antog Riksdagen Näringsfrihetsförordningen och annan lagstiftning som innebar att skråväsendet avskaffades och ersattes av etableringsfrihet. Äran att ha drivit igenom reformen tillkommer främst finansminister Johan August Gripenstedt, och resultatet blev att Sverige på ett sekel utvecklades från ett av Europas fattigaste länder till världens tredje rikaste land räknat som BNP per capita.

100 år efter näringsfrihetsreformen tog dessvärre många det goda resultatet som en självklarhet och glömde vad som hade lett oss dit. En växande opinion krävde en allt starkare statlig kontroll över näringslivet. Apoteken förstatligades. Många ville att också läkemedelsindustri, banker och andra sektorer skulle tas över av staten. Ekonomer menade att teorin om naturliga monopol talade för att all bryggeriverksamhet borde samlas under en hatt. Och löntagarfondsförslaget ledde nästan till en ordning där merparten av den privata näringsverksamheten gradvis skulle överföras i allmän ägo.

Under 1980-talet svängde pendeln radikalt. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar genomförde en rad reformer som först kallades avreglering, senare omreglering eller ”better regulation”. En genomgående inriktning var att olika sektorer öppnades för etablering av privata företag och att konsumenterna erbjöds möjlighet att välja mellan olika alternativ.

Därefter har pendeln svängt igen. Konkrrensutsättning och valfrihet på tidigare monopoliserade områden har kritiserats, ibland med rätta och ibland utan grund. En förklaring är att minnet är kort. Nya generationer känner inte till timslånga ”taxi var god dröj” eller Televerkets arrogans när kunder klagade på felaktiga räkningar eller den tid det tog att flytta sitt abonnemang. Men det är sant att det finns problem, och ofta hänger de mer samman med otillräckliga eller felkonstruerade regelverk än med valfriheten som sådan.

I dag känns hotet mot näringsfriheten starkare än på länge. Röster höjs för återreglering, subventionspolitk och protektionism. Alternativet är en annan näringspolitik, som tar sin utgångspunkt i de principer som kännetecknar en decentraliserad marknadsekonomi.

1. Näringslivet har till ändamål att förse konsumenterna med de varor och tjänster som de efterfrågar. Ett framgångsrikt näringsliv skapar en bas för beskattning och sysselsättning för arbetskraften, men det är inte dess primära syfte. Företagen är till för medborgarna, inte tvärtom.

2. Vinst innebär att ett företags intäkter överstiger kostnaderna. Utsikterna till vinst är den drivkraft som lockar företag att etablera sig och investera. Men det företag som har högre kostnader än intäkter bör lämna marknaden för att ge utrymme för dem som är effektivare och är bättre på att möta konsumenternas önskemål.

3. Företagande är en riskverksamhet. Vinst är en möjlighet, men det finns inga garantier mot förlust. Därför bör stat och kommun inte riskera skattebetalarnas pengar genom att bedriva näringsverksamhet på områden där privata företag har förutsättningar att ge konsumenterna det som de önskar.

4. Tydliga och långsiktiga spelregler är en förutsättning för en framgångsrik näringsverksamhet. Konkurrensutsatta marknader som ger konsumenterna möjlighet att välja bör alltid vara ett förstahandsalternativ. Men även på sådana marknader krävs ett regelverk som sätter ramar. Konkurrensen måste ske på lika villkor och konspirationer för att sätta konkurrensen ur spel måste motverkas. På områden där valfrihet inte går att skapa är det statens uppgift att se till att monopolet inte utnyttjar sin makt till nackdel för konsumenterna.

Sverige behöver ett alternativ som konsekvent kämpar för en liberal ekonomisk politik.



  • Comments(0)//blogg.skronsakslandet.se/#post80
« PreviousNext »