Skrönsakslandets blogg

Skrönsakslandets blogg

Om bloggen

I bloggen skriver jag tankar och reflexioner om politik, kultur och samhällsdebatt med grundinställningen "konservativ liberalism". Jag välkomnar kommentarer som stimulerar till reaktioner och debatt och ser gärna att Skrönsakslandets vänner bjuder in nya vänner.

Skolan igen

PolitikPosted by Geson 23 Aug, 2016 13:30
Skolan förutspås bli höstens hetaste fråga i den inrikespolitiska debatten. Det är säkert en klok taktik. Skolans problem är något som ligger de flesta människor varmt om hjärtat, det har framgått av olika opinionsmätningar. Därtill kommer att det är ett område där riksdagspartierna har möjlighet att lägga fram åtgärdsförslag som bär trovärdighetens prägel. Den saken är inte lika lättsnuten när det gäller exempelvis oförmågan att försvara landet mot militära interventioner, statens kapitulation i ett femtiotal utanförskapsområden, de kvalitativa och kvantitativa bristerna i rättsväsendet eller en sjukvård som presterar långt under normal Västeuropeisk standard.

Först ut på plan var Stefan Löfven och Jan Björklund. Löfven lovar att avsätta 342 miljoner kronor av budgetmedel för att inrätta 3 600 nya platser för utbildning av lärare och förskollärare. Björklund föreslår i stället nya regler som kräver masterexamen för ämneslärare. Politiker har i princip bara två verktyg att tillgå när samhällsproblem påkallar åtgärder: pengar och regler. Så med den begränsningen ligger de båda partiledarnas utspel helt inom ramen för "det möjligas konst".

Det kan framstå som förmätet att ha synpunkter på skolans problem när man aldrig har varit lärare och när tiden som elev förlorar sig i historiens mörker. Trots det finns det gott om både fakta, åsikter och idéer i den för alla tillgängliga samhällsdebatten som kan ge stöd åt några reflexioner.

För det första förefaller det ovedersägligt att den svenska skolan har problem, exempelvis med elevernas kunskaper jämfört med andra länder, andelen elever som inte fullföljer utbildningen till godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan (vilket anses vara ribban för anställningsbarhet på den öppna arbetsmarknaden) och med arbetsförhållandena i skolan. För det andra finns knappast något stöd för att problemen skulle bero på brist på pengar eller brist på regler. Den svenska skolan har inte mindre resurser än skolan i länder som uppvisar betydligt bättre resultat, snarare tvärtom. Och de direktiv, anvisningar och riktlinjer som från centralt håll styr skolans arbete har under många år snarare präglats av överflöd än av knapphet.

Det som däremot framstår som en avgörande faktor när man ser på de länder som är framgångsrika är lärarnas kvalitet – och därmed status. Det finns tecken på att vissa politiker har tagit till sig den slutsatsen, men förslagen för att komma till rätta med problemet ligger fortfarande i den verktygslåda man har tillgång till – regler och pengar. Det är svårt att tro att regler om förstelärare, masterutbildning eller kanske återinförande av de gamla tjänsterna som adjunkt och lektor skulle kunna åstadkomma annat än krusningar på ytan. Riktade "satsningar" med högre lön till befintliga lärare gör naturligtvis ingen skillnad om det just är de befintliga lärarna som är problemet. Så vad kan man i stället göra?

Min lekmannaföreställning är att det gäller att återupprätta respekten för lärarnas professionella kompetens. Gör rent hus med den styrning som lärarnas utsätts för uppifrån och som inspirerats av "new public management" och diverse pedagogiskteoretiska dagsländor. Ersätt i stället den byråkratiska styrningen med ett fungerande ledarskap från rektorernas sida. Rektorer bör rekryteras med hänsyn till professionell kompetens – primus inter pares – inte administrativ. Först då kan lärarkårens motstånd mot varje bedömning av kvaliteten på deras arbete brytas. Dessutom bör de incitamentsstrukturer som i viss mån redan finns utnyttjas för att premiera goda undervisningsresultat. Vid ett fritt skolval kommer elever att söka sig till till de skolor som presterar de bästa resultaten. Dessa skolor kommer då att få råd att ge högre löner till sina lärare. De kommer dessutom att få anledning att rekrytera de skickligaste lärarna, och att se till att de som inte lämpar sig för läraryrket väljer en annan yrkesbana.

Ett system med fritt val mellan konkurrerande skolor kan ge utrymme för såväl privata som statliga och kommunala skolor. Prestationerna får visa vilka som bäst löser sin uppgift. Men ingen marknadslösning fungerar helt utan regleringar. Det är fullt rimligt att hindra riskkapitalbolag från att mjölka budgetmedel ur en marknad som inte är förenad med någon påtaglig risk. Det är också rimligt att å ena sidan hindra skolor från att avbryta verksamheten på ett sätt som är till allvarlig skada för befintliga elever, å andra sidan stänga skolor som inte uppfyller minimikrav på skolverksamhet.

Mot det här slaget av marknadslösningar brukar många invända att de goda skolorna bara kommer att gynna dem som redan är gynnade, och att de resurssvaga kommer att hamna i de dåliga skolorna. För egen del tror jag mer på argumentet att system som tvingar fram effektivitet och goda resultat leder till ett bättre utfall för alla, även om det är till priset av en viss ojämlikhet.

  • Comments(5)//blogg.skronsakslandet.se/#post68