Skrönsakslandets blogg

Skrönsakslandets blogg

Om bloggen

I bloggen skriver jag tankar och reflexioner om politik, kultur och samhällsdebatt med grundinställningen "konservativ liberalism". Jag välkomnar kommentarer som stimulerar till reaktioner och debatt och ser gärna att Skrönsakslandets vänner bjuder in nya vänner.

Vi och dom

SamhällsdebattPosted by Geson 30 Dec, 2016 16:13

I vår tid har föreställningar som kan sammanfattas under begreppet identitetspolitik fått ett mycket starkt genomslag i opinionsbildningen. Så starkt att man kan tala om en identitetspolitisk hegemoni, där de som ifrågasätter dogmerna har utsatts för inte bara verbal ”brännmärkning” utan i vissa fall också mer dramatiska konsekvenser när det gäller karriären eller möjligheterna till uppdrag. I den identitetspolitiska och postmodernistiska buketten av begrepp hittar vi bland annat normkritik, hbtqi-certifiering, könsmaktsordning, neokolonialism, rasifiering, feminism, essentialism, strukturellt våld och mycket annat. Partier som traditionellt betraktas som vänster har varit drivande, men också stora delar av den så kallade kultureliten. För de grupper som brukar betecknas som ”Nisse i Hökarängen” har identitetspolitken – i den mån man har intresserat sig för budskapet – framstått som verklighetsfrämmande och esoterisk.

Nu börjar identitetspolitiken utsättas för seriös och genomtänkt kritik från olika håll, exempelvis här: http://www.svd.se/kenan-malik-identitet-har-blivit-ett-sjalvandamal/om/kultur. Och en del av kritiken handlar om att vänsterns identitetspolitik har skapat en motsvarande identitetspolitik på högerkanten. Grupper som känt sig hotade av såväl den politiska och ekonomiska utvecklingen som av vänsteropinionens dominans har dragits till uppfattningar som erbjuder en alternativ identitet, i vissa fall med rasistiska förtecken men oftare med hänvisning till att tillhöra ”folket”. Den som hänger sig åt identitetspolitiska föreställningar hamnar lätt i en motsättning mellan ”vi” och ”dom”, och som konsekvens i en antagonism mot ”de andra”. För vänstern utgörs ”de andra” av högerpopulister eller samhällsskikt som inte anses förstå sitt eget bästa. På högersidan är ”de andra” vänstern, liberalerna, globalisterna eller den kulturella och politiska eliten.

För den som motsätter sig identitetspolitiken, vare sig den uppträder till vänster eller till höger, är frågan var det finns ett alternativt förhållningssätt. Måste vi på ett eller annat sätt se oss som inkluderade i en identitet som samtidigt utestänger dem som inte ingår?

I teorin skulle vi naturligtvis kunna säga oss att alla människor på den här planeten är ”vi” och att ingen är ”dom”. När man kommer till praktisk politik är det svårare. Vi lever inte alla under samma villkor.

I Sverige gäller svensk lag. Här kan vi inte välja att i stället följa ett annat lands lag. Inte heller kan vi följa normer som strider mot svensk lag även om vi personligen skulle tycka att de är bättre.

I Sverige har vi ofta en gemensam referensram. Visst finns skillnader, inte minst mellan generationerna, men många kulturella referenser är ändå så gemensamma att vi kan kommunicera utan att det ständigt uppstår missförstånd.

Svensk lag utgår från vissa grundläggande värderingar. Det innebär att de flesta av oss uppfattar lagen som rättmätig, i varje fall i stora drag.

En svensk värdering är att vi vill att människor ska vara jämlika. I allt väsentligt har vi skapat en sådan situation i vårt land, kanske med undantag för dem som är hänvisade till garantipension och dem som leder stora börsnoterade företag. Jämlikheten förutsätter i sin tur att var och en gör rätt för sig och att den som kan försörja sig själv genom arbete gör det. Vi är samtidigt medvetna om att vissa människor befinner sig i en utsatt situation, tillfälligt eller permanent. Genom våra gemensamma åtaganden kan vi se till att de människorna ändå kan leva på en hyggligt jämlik ekonomisk standard. Den svenska ekonomin klarar att ge den tryggheten till alla svenskar. Den klarar inte att ge den till alla européer, än mindre till alla människor i hela världen.

Att det är på det sättet talar för att identiteten ”svensk” skulle kunna vara tillräckligt bred för att undvika en ”vi-och-dom-situation” i vårt land.

Här är vi ute på minerad mark. Nationalismen är illa besudlad, både historiskt och genom stödet från extrema grupper i dag. Frågan är om vi kan dra en vattendelare mellan å ena sidan en ”god” och inkluderande nationalism, å andra sidan en ”ond” och exkluderande.

Att förneka att det finns ett Sverige som skiljer sig från resten av världen vore bisarrt. Svensk lag är inte hela världens lag. Sveriges ekonomi är avgränsad och gör det möjligt att upprätthålla svenska samhällsfunktioner, inklusive välfärden. Vårt kollektiva, kulturella och historiska minne delas inte av resten av världen. För att Sverige ska fungera som statsbildning behövs ett kitt som binder oss samman. Och det är ett gott kitt om det inkluderar alla svenskar.

Men svenskheten missbrukas av somliga i exkluderande syfte. Jag tänker bland annat på dem som hävdar att Zlatan och andra svenskfödda med utländskklingande namn inte är ”riktiga svenskar”. Då handlar det om identitetspolitik i splittrande syfte, som är lika skadlig som den som ställer alla kvinnor mot alla vita medelålders män.

Medborgarbegreppet är centralt i det här sammanhanget, eller borde åtminstone vara det. Svensk lagstiftning om medborgarskap utgår från en princip som skiljer oss från flertalet andra länder, nämligen den så kallade blodsprincipen (jus sanguinis). Och blodsgemenskap är ett tankegods som är centralt för dem som tänker i termer som ”nordisk ras” och ”det rena folket”. Den motsatta principen kallas territorialprincipen (jus soli). Den innebär att nationalitet inte bestäms genom härstamning utan på basis av var man är född.

En god nationalism kan vara en motkraft mot splittrande och exkluderande identitetspolitik både till vänster och till höger. Den skulle bejaka att det finns en svensk identitet som inkluderar alla som är födda här och alla som på andra grunder har upptagits som svenska medborgare. Den erkänner att svensk nationalitet är skild från annan nationalitet, men respekterar samtidigt att medborgare i andra länder skapar sin gemenskap på sina villkor. Alla i världen är inte ”vi” men alla svenskar är det. Och det utesluter inte respekt och uppskattning för ”de andra”.





  • Comments(1)//blogg.skronsakslandet.se/#post85