Skrönsakslandets blogg

Skrönsakslandets blogg

Om bloggen

I bloggen skriver jag tankar och reflexioner om politik, kultur och samhällsdebatt med grundinställningen "konservativ liberalism". Jag välkomnar kommentarer som stimulerar till reaktioner och debatt och ser gärna att Skrönsakslandets vänner bjuder in nya vänner.

Det svenska näringslivet 2030 – en vision

PolitikPosted by Geson 27 Nov, 2016 17:53

När vi nu ser hur det svenska näringslivet fungerar, sommaren 2030, har vi svårt att förstå att allt var så annorlunda för ett drygt decennium sedan. Men de reformer som har genomförts under de senaste 10 åren har förändrat Sverige i grunden. Och det gäller inte bara hur saker fungerar för oss som konsumenter, anställda och företagare. Kanske viktigare är hur vårt sätt att se på saker och ting, våra attityder, har förändrats.

Den för många tydligaste förändringen handlar om boendet. Den som i dag vill flytta till en medelstor eller större stad kan utan att vänta få tag på en hyresrätt till en rimlig kostnad. Så har det länge varit i många europeiska länder, men inte i Sverige. Avskaffandet av hyresregleringen var en smärtsam process, särskilt de första åren när många hyror höjdes kraftigt och människor blev tvungna att flytta. Men efter ett tag märkte fastighetsägarna att de måste anpassa sig till de hyresnivåer människor kan och vill betala, annars står de med outhyrda lägenheter. Och marknaden stabiliserade sig till den situation vi har i dag, bland annat till följd att det blev ekonomiskt möjligt att bygga hyresfastigheter. Vi har samtidigt fått en helt annan rörlighet på bostadsmarknaden: människor sitter inte fastlåsta i en viss bostad eller en viss boendeform när något annat skulle passa dem bättre. Och framför allt har unga människor och de som flyttar till de orter där jobben finns en möjlighet att direkt få en bostad. För näringslivet har det här betytt att bostadssituationen inte längre utgör ett hinder för att rekrytera kvalificerade medarbetare.

Vi har också en helt annan arbetsmarknad än vi hade tidigare. Lönespridningen har ökat i den nedre hälften av löneskalan samtidigt som de utmanande lönerna för de högst betalda har dämpats. Det finns fortfarande ingen som arbetar för en lön motsvarande den gamla tidens garantipension, men de tidigare höga ingångslönerna utgör inte längre ett hinder för dem som ännu inte hunnit bygga upp erfarenhet och kvalifikationer. Många som tidigare var hänvisade till olika arbetsmarknadspolitiska program och ”särskilda åtgärder”, i många fall till och med långtidssjukskrivning, har i dag möjlighet att försörja sig genom reguljärt osubventionerat arbete, med allt vad det betyder av social gemenskap och självrespekt. Naturligtvis möttes reformerna med hårt motstånd från de fackliga organisationerna, särskilt förbudet mot stridsåtgärder för att tvinga företagare att teckna kollektivavtal. Men när andelen av befolkningen som stod utanför arbetsmarknaden växte till helt ohanterliga nivåer blev det uppenbart för de flesta att ”den svenska modellen” inte längre var en del av lösningen utan en del av problemet.

För dem som föredrar att välja en bana som entreprenör i stället för anställd är Sverige numera ett land som erbjuder goda förutsättningar, till den grad att allt fler söker sig till vårt land för att starta företag i tillväxtbranscher. Särskilt viktigt är att det har blivit lättare att växa från enmansföretag till nästa nivå, eftersom byråkratin runt anställningen av medarbetare har förenklats, kostnaderna har minskats och riskerna för att inte kunna avsluta ett anställningskontrakt har begränsats. Det är också tydligt att inställningen till vinst har förändrats. Det anses numera som helt legitimt att den som tar risken att satsa pengar och eget arbete för att dra igång en ny verksamhet måste få göra vinst om projektet blir framgångsrikt. Den som däremot misslyckas med att erbjuda det som marknaden efterfrågar får stå sitt kast, och väntar sig inte att skattebetalarna ska behöva stå för notan.

Liksom tidigare är Sverige ett land som i hög grad är beroende av utrikeshandel. Vi exporterar varor och tjänster på områden där vi är duktigare än våra konkurrenter utomlands. Och vi importerar de produkter som framställs billigare på annat håll, till glädje för konsumenterna. På så sätt har vi svenskar blivit betydligt rikare än vi var för några decennier sedan. Priserna på det som vi importerar är låga och våra anställda i exportindustrierna är högt kvalificerade och tjänar därför bra. Det har i sin tur inneburit att vissa av de industrier som vi hade för 10 år sedan har dragit ner sin verksamhet eller förlagt tillverkningen utomlands. Den arbetslöshet som har blivit följden har oftast visat sig bli tillfällig och de anställda har funnit mer lönsam sysselsättning i de expanderande branscherna.

En viktig förutsättning för de kunskapstunga branschernas framgång är att den nedåtgående spiralen på skolans och den högre utbildningens områden har brutits och vänts till sin motsats. En viktig orsak är att den styr- och kontrollkultur som sammanhänger med NPM (New Public Management) visade sig ohållbar och ersattes av en ny kultur präglad av tillit till lärarnas professionalism. Samma förändring ledde också till att den negativa utvecklingen inom områden som sjukvård och polis kunde ersättas av en kultur som fokuserade på kärnverksamheten i stället för de administrativa systemen. Ett annat skäl till att kunskapsnivån inom skolan och universiteten äntligen är på väg att passera genomsnittet för OECD-länderna är att planerna på att begränsa det fria skolvalet stoppades. De senaste årens reformer har i stället inriktats på åtgärder för att säkra enhetliga normer för betygssättningen och ingripa mot undermålig kvalitet i undervisningen, oavsett om skolan drivs i offentlig eller privat regi. Konkurrensen mellan olika skolor handlar därför inte längre om ”glädjebetyg” utan vem som levererar de bästa resultaten. De framgångsrika skolor som drar till sig de bästa lärarna och de mest ambitiösa eleverna ses som en förebild och drar på så sätt med sig andra i en allmän höjning av kvaliteten i skolväsendet.

Det svenska näringslivet domineras fortfarande av storföretag, men inte på riktigt samma sätt som tidigare. En nyhet är att ett växande antal företag styrs av tydliga ägarintressen, vilket begränsar de anställda topptjänstemännens makt. En konsekvens har blivit att man alltmer sällan ser orimliga nivåer på löner, bonusar och andra förmåner. En annan att vissa ägare har drivit igenom etiska principer i företaget, exempelvis när det gäller korruption eller arrangemang för att helt undgå skatt i Sverige.

Banksektorn är inte längre lika problematisk som den tidigare var. Också på det här området har konsumenten ”blivit kung” och är inte som tidigare beroende av ett fåtal storbanker som i samförstånd dominerar marknaden. Flera reformer har gjort det lättare för små aktörer att utmana storbankerna och erbjuda olika slag av finansiella tjänster, även sådana som inte funnits tidigare. Det har blivit lättare att byta bank och att utnyttja olika leverantörer av finansiella tjänster parallellt. Och många av de tidigare oetiska beteendena från kreditgivares och ”finansiella rådgivares” sida har försvunnit, dels på grund av ett striktare regelverk, dels på grund av konkurrensen från företag som är mer lyhörda för kundernas behov.

Flera av de företag som för ett decennium sedan var statligt ägda – helt eller delvis – är numera i privat ägo. Röda siffror i balansräkningarna blev ett övertygande argument för att staten inte bör bedriva näringsverksamhet av finansiella skäl. Och på de områden där privata näringsidkare i konkurrens klarar av att leverera de varor och tjänster som efterfrågas saknades argument för fortsatt statligt ägande. Därför genomfördes en avveckling successivt när nya ägare var beredda att ta över. Men vissa monopol i allmän ägo finns fortfarande kvar eftersom det, åtminstone med nuvarande teknik, inte är möjligt att skapa en situation där köparna har flera alternativ att välja mellan. På sådana områden har i stället den offentliga kontrollen stramats upp så att monopolet inte missbrukar sin ställning, exempelvis när det gäller priser och tillgänglighet. De områden som för några decennier sedan öppnades för privat etablering och möjlighet att välja mellan olika utförare är fortfarande konkurrensutsatta. På vissa av de områdena har det förekommit problem av olika slag. Men de problemen har inte lett till att man har gått tillbaka till den gamla ordningen; i stället har övervakningen och kontrollen skärpts för att undanröja fusk och missbruk.

Till sist, något som bryter en lång och dålig tradition och handlar om statens sätt att förhålla sig till näringslivet. Alltför länge har staten burit sig åt som en fotbollsdomare som själv deltar aktivt i spelet, som kommenderar de andra spelarna hit och dit och som ändrar linjemarkeringarna under pågående match. I dag är i stället statens roll att upprätthålla respekten för tydliga och långsiktiga regler och att enbart ingripa vid överträdelser. Och som konsekvens har spelet blivit både rättvisare och effektivare.



  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.