Skrönsakslandets blogg

Skrönsakslandets blogg

Om bloggen

I bloggen skriver jag tankar och reflexioner om politik, kultur och samhällsdebatt med grundinställningen "konservativ liberalism". Jag välkomnar kommentarer som stimulerar till reaktioner och debatt och ser gärna att Skrönsakslandets vänner bjuder in nya vänner.

Rättigheter

SamhällsdebattPosted by Geson 10 Jan, 2017 23:43
Eftersom jag har förmånen att få vara medborgare i en humanitär stormakt har jag alltmer börjat fundera på vilket ansvar det lägger på mig. Till att börja med känner jag ett krav att förstå vad det här med mänskliga rättigheter egentligen innebär. Det är svårt, jag känner mig lätt förvirrad.

Som ett exempel tänker jag på rätten till arbete. Vad betyder det? Det kanske betyder rätten att arbeta, dvs. att jag inte ska drabbas av yrkesförbud när jag har ett jobb. I så fall är det vad som brukar kallas en negativ rättighet. Men det skulle ju också kunna betyda rätten att få en anställning – en positiv rättighet.

I det senare fallet uppkommer frågan vem jag kan rikta kravet mot, om jag saknar anställning. Kan jag gå till vilken arbetsgivare som helst och kräva att få en anställning? Eller är det bara staten som är skyldig att anställa mig?

Nästa fråga: om ingen trots mina propåer ger mig ett arbete, en anställning, hur kan jag utkräva min rätt? Går det att stämma någon inför domstol, förhoppningsvis utan att jag själv riskerar att få betala rättegångskostnaderna?

Alla de här frågorna leder i sin tur till den övergripande frågan: vem är det som är skyldig att respektera de mänskliga rättigheterna? Är vi alla det? Och vilka konsekvenser får det om vi skulle missa att respektera någon? Eller kanske är det bara stater som har skyldighet att respektera de mänskliga rättigheterna? Men om det är så, måste då en stat respektera de mänskliga rättigheterna i förhållande till alla människor i hela världen eller bara i förhållande till de egna medborgarna?

Om man kastar en blick på FN:s lista över de mänskliga rättigheterna så är det kanske inte är så underligt att jag blir förvirrad. Antingen handlar det om krav som är väldigt svåra att leva upp till, åtminstone om Sverige som stat känner sig ha ett ansvar att tillgodose alla människors rättigheter. Eller också ska man inte uppfatta det som några riktiga rättigheter, som någon kan utkräva, utan bara som att "det är ett löfte att det är en målsättning som vi lovar att ha som mål att arbeta för" (Ingela Thalén 1990). Det vill säga snömos.

Men i så fall måste man också fråga sig hur humanitär den humanitära stormakten är. Egentligen.



  • Comments(3)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Staffan 16 Jan, 2017 22:37

Jag tror inte lagtrotset hänger samman men någon annan föreställning än att man är väl medveten om att det saknas sanktioner i lagstiftningen. Såväl på organisations- som på individnivå.
Men jag känner stor sympati för kommuner som Hultsfred som nu visar lite ryggrad och civil olydnad (eller vad man nu ska kalla det för) inför samhällsskadliga dekret från centralmakten.

Posted by Geson 14 Jan, 2017 00:19

Staffan tar upp den intressanta frågan om att kommuner rycker på axlarna åt tvingande krav i lagstiftningen. En orsak till det är säkert föreställningen om den kommunala självstyrelsen. Med hänvisning till detta mantra har många kommit till uppfattningen att kommuner står utanför lagen och att "förtroendevalda inte behöver böja sig under en domare". Så är det naturligtvis inte, Sverige är inte en konfederation av kommuner utan en enhetsstat med en lag som gäller för alla delar av riket. Skriften Fortsatt domstolstrots av Pär Cronhult och Viktor Robertsson (Den Nya Välfärden 2016) rekommenderas den som är intresserad.

Bortsett från den principiella frågan kan man naturligtvis känna viss sympati för de kommuner som nu revolterar mot orimliga krav att ställa bostäder till förfogande för migranter i en situation med dysfunktionell bostadsmarknad.

Posted by Staffan 11 Jan, 2017 09:37

Den humanitära stormakten är bara det vanliga meningslösa pladdret från den vänsterpopulistiska delen av politiken. Skulle man följa FN:s deklarationer om mänskliga rättigheter och barnkonventionen till punkt och pricka skulle Sverige mycket snabbt krossas under trycket från omvärlden. Men dessa rättighetskataloger är som väl är inte en del av svensk lag, varför man kan fortsätta att kasta floskler omkring sig när det låter bra.
Å andra sidan verkar det inte ha någon större betydelse vad lagen föreskriver. Tvingande krav i lagstiftningen kan kommuner och landsting rycka på axlarna åt med argumenten, "vi har inte tid" eller "vi har inte råd". Ett exempel bland många är vårdgarantilagen, där nästan en fjärdedel (23%) av alla patienter i tvingande behov av operation inte får det inom de lagstadgade 90 dagarna. Detta trots att privata vårdgivare erbjuder den önskade vården mer eller mindre utan väntetid. Det minsta man kunde begära som sanktion är att landstingen i mån av att de själva inte kan uppfylla lagens krav måste köpa den tillgängliga vård som behövs så att patienterna hålls skadeslösa i förhållande till lagens krav. Men så är det inte. Man kan inte ens själv bekosta operationen och få ersättning för den kostnad det hade kostat på en landstingsinrättning med argumentet "så fungerar det inte".
Att efterfråga några rättigheter som inte ens är en del av svensk lag torde vara ganska meningslöst i ett land där offentliga institutioner utan någon som helst konsekvens kan ge ett långfinger åt vad som i lag är föreskrivet.