Skrönsakslandets blogg

Skrönsakslandets blogg

Om bloggen

I bloggen skriver jag tankar och reflexioner om politik, kultur och samhällsdebatt med grundinställningen "konservativ liberalism". Jag välkomnar kommentarer som stimulerar till reaktioner och debatt och ser gärna att Skrönsakslandets vänner bjuder in nya vänner.

Lösningen på bostadskrisen

PolitikPosted by Geson 01 Aug, 2017 22:39
Att det råder en bostadskris är det få som förnekar. Hur krisen ska lösas råder delade meningar om. Men ganska många, även jag, har misstänkt att hyresregleringen har en stor del av skulden. Det byggs nästan inga hyreslägenheter, och det är ett stort problem för dem som inte har förutsättningar att ta sig in på marknaden för bostadsrätter. En förklaring som har burit sannolikhetens prägel är att den som bygger hyreslägenheter kastar pengarna i sjön. Man får helt enkelt inte ta ut en hyra som täcker kostnaderna. Fick man det så skulle det byggas mer.

Nu presenterar regeringens utredare Håkan Julius slutsatsen att nyproduktionshyrorna i Sverige redan är så höga som marknaden tål (https://www.svd.se/hoga-nyproduktionshyror-loser-inte-bostadskrisen). Om utredaren har rätt så skulle det alltså inte bli fler hyresrätter i landet bara för att man gör det lättare för fastighetsägarna att höja nyproduktionshyrorna.

Om nu inte hyresregleringen är orsaken till krisen, hur kan då den nuvarande situationen förstås? Låt mig pröva en annan förklaring genom att följa två spår. När det gäller järnvägsspår löper skenorna parallellt, men i det här fallet misstänker jag att det handlar om divergerande spår, som avlägsnar sig alltmer från varandra.

Det första spåret handlar om efterfrågan på bostäder, och mer precist människors förväntningar på sitt boende. Hur den bostad ska se ut som hyresgästen rimligen och rätteligen kan förvänta sig att få tillgång till. Där har stora förändringar skett under 1900-talet. Vid seklets början, och även långt senare, var det vanligt att familjer med många barn bodde i lägenheter om ett rum och kök. Ensamstående hyrde rum som inneboende i någon annans bostad. Barn bodde ofta kvar i föräldrahemmet långt in i vuxen ålder.

Så är det inte längre och, framför allt, så förväntar sig ingen att det ska behöva vara. Enligt Boverket definieras trångboddhet föreligga om det finns mindre än ett rum för varje boende eller två samboende, utöver kök, badrum och vardagsrum. Normen är alltså att en tvåbarnsfamilj behöver ett gemensamt sovrum för de vuxna, ett sovrum vardera för barnen plus vardagsrum – alltså fyra rum ock kök. Systemet med att hyra ut rum till inneboende har i stort sett försvunnit, förmodligen på grund av bristande intresse från båda parters sida. Och det anses inte normalt att vuxna barn bor kvar hemma.

Man kan konstatera att förväntningarna på efterfrågesidan har förändrats radikalt under senare delen av 1900-talet och fram till våra dagar.

Det andra spåret handlar om utbudssidan och kostnaderna för att bygga bostäder. Många förhållanden har bidragit till att driva byggkostnaderna i höjden. Markpriserna är ett, som sammanhänger med befolkningsrörelser från områden där marken är billig till tätorter där det är ont om mark och där bostäderna konkurrerar om marken med annan verksamhet som är mer lönsam. Byggmaterialpriserna har också skjutit i höjden, delvis till följd av bristande konkurrens. Olika regleringar ställer krav på bostäderna, krav som i sig säkert är välmotiverade men som oundvikligen leder till ökade kostnader. Och till sist en viktig orsak: en byggnadsarbetare har i dag en långt högre lön än för ett halvsekel sedan, inte bara i absoluta tal utan också i jämförelse med det allmänna löneläget på arbetsmarknaden och – inte minst – i jämförelse med dem som ska bo i de bostäder han eller hon bygger.

När två spår drar åt olika håll är det svårt att få dem att mötas. Visst kan man verka för effektivisering och regelförenkling i byggnadsverksamheten för att dämpa kostnadsutvecklingen. Visst kan man göra försöka få bostadskonsumenterna att dämpa sina förväntningar på utrymme och standard. Men hur långt räcker det? Är inte klyftan redan alltför stor? Det skrämmande svaret kan vara att bostadskrisen inte kan lösas. Vi kan få leva med den. Åtminstone fram till den dag då byggnadsföretag går i konkurs, byggnadsarbetare blir arbetslösa och människor tvingas inse att valet står mellan en bostad som inte alls motsvarar deras förväntningar och ingen bostad alls.

Troligen kommer aldrig den dagen, åtminstone inte för byggherrar och byggnadsarbetare. Däremot är det stor risk att vi på bostadsmarknaden får ökande klyftor mellan dem som är gynnade och dem som hamnar i en alltmer utsatt situation. Det finns de som ser lösningen i ökade kommunala bostadsbidrag, något som kan visa sig svårt i den alltmer pressade ekonomiska situation som många kommuner redan befinner sig i. Det finns andra som ser lösningen i statligt finansierade sociala bostadsprojekt för dem med svag ekonomi. Men ingen av de vägarna kan motverka klyftorna på bostadsmarknaden och deras följdeffekter. Så det är svårt att se att det skulle finnas någon lösning på bostadskrisen.

  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.